Redan utställningstiteln väcker intresse. Stargazer är en liten ful, giftig fisk som har ögonen på toppen av det stora huvudet och en stor uppåtvänd mun. De begraver sig i sanden på botten, hoppar upp och tar byten i bakhåll.
Det låter alltför förnuftigt, så Karin Mamma Andersson har valt alternativet med bindestrecket mitt i, star-gazer. Det står för orealistisk person och drömmare och då får det för konstnären nödvändiga oförnuftet ta över.
Karin Mamma Andersson beskrivs som en av Sveriges nu levande största konstnärer, också internationellt. Hon föddes i Luleå 1962, växte upp i staden innan hon drog söderut och via konstskolor och utställningar blev den hyllade konstnär hon nu är.
Utställningen hon nu satt ihop är en samling verk av konstnärer som väglett henne upp till toppen, inspirerat och varit hennes universitet. Det är en sammansatt skara, i personligheter, i årgångar och i uttrycksformer. Här finns allt från 1500-talsmålare till 2000-talets glacerade keramik och videoinstallationer.
Och det är just det som är så intagande i denna Karin Mamma Anderssons första utställning som curator. Här finns liksom allt möjligt, för alla smaker. Det är ingen curator som begränsats av ett tema eller resonemang om vad som går ihop och inte. Det blir ett äventyr att vandra runt och upp i Sven-Harrys konstmuseum, i varje rum och på varje våning väntar en överraskning.
Och sedan det där i bakhuvudet, att dessa konstnärer har betytt så mycket för hennes egen utveckling som konstnär. Ladislas Starewichs animation från 1912 med titeln The Cameraman’s Revenge och med skalbaggar som agerar, vandrar omkring i en mörk men komisk otrohetshistoria där både man och hustru bedrar varandra. Steget är långt från denna 1912 års samtidskonst till den klassiska oljemålningen på trä av Lucas Cranach d. ä., föreställande en naken kvinna och med titeln Venus, en av flera som han målade.
Och steget blir minst lika långt till Kerstin Hanssons Verklighetens folk från 2012. Detta verk består av ett mycket stort antal gipstroll och diverse andra föremål, som fyller några meter vägg i fyra hyllplan. Så fick vi äntligen en bild av det folk som kristdemokraternas ledare Göran Hägglund talade om. Vi är alla små troll på kristdemokraternas hylla.
Och så har vi de långnästa. Klara Kristalovas stengods med kvinnan vars näsa, likt elefantens, når ända in i munnen. Kristalova ställde 2011 ut på Galleri Syster i Luleå med ett glaserat stengods föreställande en hästflickas födelse. En annan, ännu längre, långnäsa har Bruno Knutman skapat i Gouachemålaren från 1979.
Där finns också svenska sekelskiftesmålare som Ernst Josephson. Karin Mamma Andersson har valt tre verk av honom. Ett av dem är Porträtt av herr Jones, en olja och pastell på duk från 1889-93 som fötrställer källarmästaren på en grillrestaurang vid Norrmalmstorg. Där hade Josephson kredit och erbjöd denna porträttmålning som betalning. Den blev inte porträttlik och saknade förankring i herr Jones verklighet. Modellen blev inte alls glad och sålde målningen till bankiren Ernest Thiel. Den ingår nu i Thielska galleriets samlingar.
Vem har då betytt mest för Karin Mamma Andersson? Det behöver vi inte gissa, det skriver hon i katalogen och det är autodidakten Dick Bengtsson (1936-1989). Tre verk har hon valt ut och i Bergsvandrare från 1974 ser vi glada vandrare i bergigt landskap och som bär ryggsäckar prydda med modernistiska konstverk. Men det är ingen hyllning till friluftsliv och natur, färgerna är lite solkiga och motivet aningen förvridet. Dick Bengtsson var väl just en stargazer, både med och utan bindestreck, helt enkelt en oförnuftig drömmare.
När vi lämnar Sven-Harrys är vi en upplevelse rikare, rikare av en ovanligt stor upplevelse. Vi kan med andra ögon se på curatorn Karin Mamma Anderssons egen konst.
Så gör något förnuftigt, gå och se hennes inspiratörer om tillfälle ges.