Åren 2002-2006 tecknade och målade konstnären Roine Jansson arbetet i svenska gruvor. Han besökte alla gruvor som fortfarande var i drift och kom även att dokumentera livet i belgiska och franska gruvor. Men det blev inte bara teckningar och målningar, Jansson intervjuade också gruvarbetare.
Resultatet blev en utställning som växte i takt med gruvbesöken och visades i gruvsamhällena. Nu har projektet också utmynnat i en bok, utgiven av fackförbundet IF Metall och med bidrag från bland andra Jernkontoret och Statens kulturråd.
Roine Jansson har dokumenterat gruvarbetet utifrån egen erfarenhet som gruvarbetare i Dannemora och den erfarenheten har öppnat dörrarna i gruvbranschen, inte bara i Sverige utan också utomlands.
I boken får läsaren en kortfattad redogörelse för alla gruvor som fortfarande är i drift i Sverige. De olika orternas gruvhistoria kompletteras med intervjuer, där Roine Jansson träffat gruvveteraner och fackföreningsledare, men också dagens gruvarbetare.
I kapitlet om kvinnor i gruvan finns en intervju med Ing-Marie Lundmark, första kvinnliga långhålsborraren under jord i Kiruna. Hon är den tredje generationen gruvarbetare i Kiirunavaara. Farfar började 1903 som maskinborrare, pappa var stortsdrivare.
"Man behöver inte vara rädd för berget men man ska ha respekt", säger hon om arbetet under jord.
Det är något av en reportagebok över de svenska gruvorna och med utblick i Europa. I stället för fotografisk dokumentation har livet i och utanför gruvorna fästs på målarduk och med blyerts på papper. Det känns välkommet för det är inte så vanligt med arbetsliv i konsten.
En första genombläddring imponerar också, men efter en stunds ny bladvändning är det något som saknas. Målningarna och teckningarna ser ut som inte så genomtänkta fotografier. Vi kommer aldrig nära gruvarbetarna, i gruvgångarna och verkstäderna finns inga ansikten. Visserligen finns porträtteckningar av de intervjuade, men inte heller då når den porträtterade fram till betraktaren. Den gamle gruvbasen Harry Rantakyrö i Kiruna är svår att känna igen.
Men det finns godbitar och då när det saknas människor i centrum. Det gäller oljemålningen Pelarsal i den nu nedlagda gruvan i Laisvall. Den salen ger ett magnifikt intryck och så även målningen. Där finns också ett par målningar av demonstrationståg som känns rätt även om demonstranterna är ansiktslösa.
Janssons bok är värd att läsa för texten om gruvorna och gruvarbetarnas egna berättelser från gruvlivet. Hans bilder är dekorativa och bra som illustrationer även om de inte når den höga konstnärliga höjden.