I lördags läste hon sina dikter i Kulturens hus i Luleå i ett arrangemang med rubriken "Poesilinjen vs arbetslinjen" tillsammans med Luleåpoeten Peo Rask.
- Den politiska dikten har kommit tillbaka, förklarade Peo Rask innan han läste ur sin diktsamling CV.
Jenny Wrangborg kom ut med sin första diktsamling våren 2010, blott 25 år gammal och skrev om sina sju år i arbetslivet som kallskänka. Det är också titeln på hennes bok: Kallskänken.
- I sju år som kallskänka är det alltid någon annan som bestämt över mig, säger hon om sin tid i arbetslivet.
De bestämde att hon och hennes arbetskamrater inte skulle få betalt för övertidsarbetet, bestämde att hon inte skulle få fortsatt jobb eftersom hon genom att hävda avtalsenliga rättigheter spred "dålig stämning" och de viftade bort arbetsplatsolyckor.
Det blev till poesi, facklig poesi och politisk poesi, som här i "Brännskadan":
den tunga tjugolitersgrytan
det kokheta pastavattnet
en hastig titt mot klockan och
tusen väntande arbetsuppgifter
det hala golvet
den trasiga kakelplattan
en bransch utan skyddsombud
en liten ekvation
av absolut kokpunkt
ett högt rop över radions Jinglebells
handen i ismaskinen
värktabletter att ta mig genom veckoslutet
och chefens hånskratt
när jag bad att få göra en
tillbudsanmälan
Inte utan anledning citerar hon Gabriel Celaya, den spanske diktaren och Franco-motståndaren, i inledningen till sin diktsamling och där han säger: "Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning".
För publiken i Kulturens hus berättar hon om sin uppväxt, om hur hon som 14-åring började skriva.
- Då var pappa arbetslös och jag fick vykort från kompisar som berättade om sina semesterresor. Och mamma hade inte pengar att köpa den där nya träningsoverallen som vi i fotbollslaget skulle ha. Samhället är väldigt orättvist.
Hon växte upp i Kristianstad, men började sitt arbetsliv i Göteborg, inom hemtjänsten och som städare i en städpatrull.
- Vi städade överklasshem men vi fick bara betalt för den tid vi städade, inte för restiden.
Efter tiden som städare fick Jenny Wrangborg anställning som kafébiträde på Liseberg och utbildade sig till kallskänka. Då engagerade hon sig fackligt.
- Mina dikter handlar ofta om det dagliga arbetet i fackföreningen.
Jenny Wrangborg ska efter uppläsningen i Luleå resa vidare till Kiruna och hålla uppläsning för gruvfacket. Villkoren kan förefalla olika för gruvarbetaren respektive kallskänkan.
- Jag fick sparken från jobbet i köket på universitetets restaurang när vi krävde lön för övertidsarbete. Chefen kallade in mig på sitt rum och förklarade att jag spred dålig stämning. Men alla fick ut övertidslönen, så det var en seger.
Hon ser hur försämrade villkor på arbetsplatserna sprider sig, att fler som arbetar fackligt drabbas.
- Det är svårast på arbetsplatser som saknar facklig tradition och det jag varit med om i restaurangbranschen fortplantar sig till andra branscher.
Just nu har Jenny Wrangborg inget arbete, men det är självvalt. Hon sade upp en kommunal tjänst i ett förskolekök i Stockholm.
- Det inte gick att kombinera med skrivandet längre eftersom det tog för mycket tid med uppläsningar och deadlines.
Så nu är det poesi på heltid som turnerande uppläsare, men bara tillfälligt.
- Jag ville lära mig nya saker i andra kök så jag kommer att söka jobb som kallskänka igen. Jag vill inte bli poet på heltid utan arbeta ute i verkligheten. Jag älskar att arbeta i kök, skriva vill jag göra vid sidan om.
Och skriva blir det, men närmast inte i lyrisk form.
- Nu håller jag på med en roman som ska bli en uppföljare till "Kallskänken".