Hon började med slöjd och har varit bildkonstnär sedan 1970-talet. En av hennes första utställningar var på NK i Stockholm. Sedan har hennes utställningar färdats vidare, även utanför Sveriges gränser.
I somras var hon en av finalisterna när historiens första Sápmi awards hölls. Maj-Doris Rimpi vann Duodji, design och konst. En del av motiveringen var att hon är en inspiratör som stärker den samiska identiteten.
Hennes bildskapande har rötter i samisk mytologi och tradition. Hon använder tennbroderi i sina bilder och säger att hennes bilder blivit mer abstrakta.
- Mytologin finns i vardagen. Redan som barn fick jag veta vad det betydde om en fågel betedde sig på ett visst sätt. Man tittade på träden, på löven. Egentligen är det en hel del ekologi inblandat med det mytologiska.
Mycket måste man växa upp med för att kunna förklara, säger Maj-Doris Rimpi.
- Vår förkristna religion hänvisar till samspelet mellan natur, människa och jord. Att medverka till uppvaknandet och bevarandet av vår jord, det vill jag förmedla i min konst, säger Maj-Doris Rimpi.
Men att klara av att utveckla sitt kulturarv klarar bara den som lever i den samiska kulturen på ett djupare plan, anser hon.
- Vad jag menar är att när man växer upp
i det och tar in det i märgen blir det en del av en själv. Det finns så många saker som är naturliga i vårt liv och som man ser värdet i när man blir äldre, som att leva i en storfamilj, säger Maj-Doris Rimpi.
Men livet var inte alltid lätt när hon var liten. De fick åka skidor och gå långa stycken. Hennes farfar hade häst, så ibland blev det hästskjuts. Sedan skaffade hennes pappa andra hästkrafter och då byggde familjen en kälke och åkte bakom hans motorcykel.
- Ibland åkte vi båt också.
I dag påverkas den samiska kulturen av samhället i övrigt och politiken. Maj-Doris Rimpi tror att de samiska ungdomarna följer upp sin kultur på sitt eget sätt.
- Frågan om vårt kulturarv har vaknat upp igen, som på 1980-talet. Nu har det blivit mer viktigt med språket, så var det inte på min tid, vi talade bara samiska hemma. Det finns också mer utbildning.
Men, påpekar hon med en ny betoning
i rösten, samer måste ha kampvilja.
- Vi måste vara starka och ha styrka för att bevara land, vatten och motverka exploatering. Jag återvände hem för 20 år sedan. Något drog mig tillbaka. Jag ville hem.
Man kan inte gå tillbaka, säger Maj-Doris Rimpi. Hon följer sin livslinje och har trampat upp en ny stig, men hon följer också den globala världen.
- Plötsligt kan jag bli så förtvivlad över att samer alltid måste kämpa. Renbetet blir mindre och antalet rovdjur har ökat. Det blir aldrig stopp. Myndigheterna säger att renarna och naturen ska vara kvar, men så ställer de till det. Nu är det gruvorna.
Maj-Doris Rimpis eget förnuft säger henne att visst kan det blir en vinst för lokala affärer och byggföretag på kort sikt.
- Några får jobb. Men entreprenörerna kommer och far och det är vi som är kvar när gruvdriften har förstört hur mycket renbete som helst. Det är dags att Sverige väljer.
De senaste 18 vintrarna har hon utfordrat renarna och även ordnat naturmat åt dem sommartid.
- Renen är mitt hjärtedjur.