Solen gassar från en blå himmel och vattnet vid Norra hamn glittrar i ljuset. Kristine Gulbrandsen har några dagars paus i turnén med "Popkvinnor – andra sommaren" och är på väg till Piteå.
– Jag tar bussen till min flickvän som bor där. Jag har nyligen tagit körkort, men har ingen bil ännu. Hon har egen bil och senare i sommar åker vi tillsammans på semester nedåt landet. Vi kör ner genom Sverige, över till min familj i Oslo och sedan bilar vi genom Norge när vi ska hem. Det ser jag fram emot!
Hon berättar att tältet ska packas med och resan ska ha plats för spontanitet med loppisräder längs vägen. Och bad!
– Jag älskar att bada. Vi skådisar brukar ta ett dopp både före och efter våra föreställningar med Popkvinnor – andra sommaren. När vi spelade i Jokkmokk hade vi sjön alldeles intill scenen.
Att hon skulle hamna på en teaterscen stod klart ganska tidigt. Redan som barn älskade hon att klä ut sig och hitta på upptåg, och när hon valde teater som ett ämne i högstadiet förstod hon att skådespelare var ett yrke man kunde utbilda sig till.
– Jag gick estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet och som naiv 18-åring sökte jag till teaterhögskolan i Oslo. Jag visste inte att de flesta får söka många gånger innan de blir antagna. När jag inte kom in tänkte jag att jag nog var för dålig, och bestämde mig för att bli teaterpedagog istället.
Efter två år på högskoleutbildningen hoppade Kristine Gulbrandsen av. Hon ville inte undervisa teaterelever. Hon ville stå på scenen själv!
– När jag gick en ettårig förberedande teaterutbildning berättade läraren för mig att jag kunde öka mina chanser att bli antagen genom att även söka scenskola i Sverige. Det var så jag hamnade i Luleå. Mina föräldrar tyckte nog att det låg långt bort. Ingen av oss hade varit så långt norrut, vare sig i Sverige eller i Norge. Men de stöttade mig helhjärtat. Mina föräldrar har inga längre utbildningar och de har alltid peppat mig att studera.
Svenskan var inga problem att förstå, hon har vuxit upp med SVT och svenska barnfilmer, men att prata var lite klurigare.
– I början tänkte jag på norska, och översatte allt i huvudet till svenska innan jag pratade. Det var omständligt, haha. Nu, efter tio år, till och med drömmer jag på svenska. Om jag hälsar på hos mamma och pappa börjar jag prata norska igen, men mina vänner i Oslo brukar påpeka att jag bryter på svenska.
Under pandemin träffade hon inte sina föräldrar under ett helt år. För första gången firade hon inte ens jul med dem.
– Det var tråkigt, men vi Facetimeade ofta och jag blev inbjuden att fira jul hos min kollega Maria Pontén och hennes familj. Det var jättemysigt, jag fick äta ett äkta svenskt julbord. I Norge äter vi ribbe, potatis och sås på julaftonen.
Pandemin var en prövning på flera plan. Jobbmässigt slet skådespelarna som vanligt med att öva och repa föreställningar som sedan blev inställda eller spelades för en mycket liten publik.
– Vi kämpade på, repade med munskydd och visir, men det var ju inte roligt när exempelvis "Karl-Bertil Jonssons jul" sedan fick ställas in efter bara några föreställningar. Nu i höst tar vi revansch när vi sätter upp föreställningen igen, det ser jag fram emot.
Även "Popkvinnor – andra sommaren" är en sorts revansch då den förra versionen spelades med begränsat publiktal under den första pandemisommaren.
– Den nya föreställningen är omskriven av Rasmus Lindberg, den bjuder på mer musik, fler berättelser och sånger. Ja, mer av allt! Vi berättar en viktig historia. Kvinnors rättigheter är viktigt att lyfta, något som blev extra tydligt under Metoo.
Kristine Gulbrandsen har en rad olika roller – bland annat Dolly Parton och Siw Malmkvist, men hon sjunger också några Lady Gaga-låtar. Knappt hade hon tagit sommarens sista ton, i Övertorneå, förrän vingarna bar henne till Stockholm och Globen där Lady Gaga skulle spela.
– Jag, Maria Pontén och Nora Bredefeldt lyckades få tag i biljetter när de släpptes i vintras. En härlig rivstart på semestern. När jag kommer hem igen ger jag mig i väg på bilsemester med min flickvän. Vi ska njuta av både Sverige och Norge och inte stressa längs vägen. Min dröm är att se Lofoten, det var min drivkraft när jag tog körkort, men jag tror inte att vi hinner med det i år.