Och det var inte bara en ny epok som inleddes den 19 april 1951 på Kungliga dramatiska teatern i Stockholm. En annan tog slut, för Höijers pjäs blev sista föreställningen för teatergiganten Anders de Wahl i rollen som Karlin, som kunde stämma blod.
"Anders de Wahl lyser", skrev Carl Hammarén i sin recension i Kvällsposten några dagar senare.
Björn-Erik Höijers dramatik tilltalade den unge Ingmar Bergman. Två andra uppsättningar blev det av verken Rekviem och Dans på bryggan under tiden i Helsingborg respektive Göteborg. Han regisserade också två av Höijers pjäser för radioteatern under andra halvan av 1940-talet.
I sista delen i självbiografin om "Martin Skoog", Det svåra livet, skriver Höijer om samarbetet med Ingmar Bergman. Han gjorde två veckolånga besök hemma hos regissören, först i Helsingborg och därefter i Göteborg, i samband med premiärerna.
Men det första mötet skedde i Stockholm, där Bergman möter Skoog när han kommer med Norrlandståget. Efteråt blir det lunch på Sturehof tillsammans med regissören Alf Sjöberg, innan de på kvällen tillsammans tog nattåget till Helsingborg.
I boken ger Höijer denna bild av Bergman:
"Han hade starka, lite smala och gulaktiga tänder. Hörntänderna låg en aning framför de andra i den inte alldeles jämna raden, och leendet var en vargs. Man såg att han kunde bitas."
I en intervju i NSD 1984 berättade Höijer om tiden med Ingmar Bergman:
"Vi hade ett nära samarbete och stora planer. Bland annat ville Bergman göra film av min bok Mannen på myren. Han hade långtgående planer, men det blev tyvärr aldrig av eftersom pengar saknades."
Och Höijer underströk Bergmans betydelse.
"Ingmar Bergman såg ju vad som fanns där. Det var han som trodde på mig. Det var han som fick mig att fortsätta att skriva dramatik. Att man inte ser något värde i mina pjäser i min egen hemtrakt gör mig besviken", sade han om att Norrbottensteatern aldrig uruppförde någon av hans pjäser.
När Björn-Erik Höijer fick Det lyser i kåken uppsatt på Dramaten hade han lämnat Malmberget och arbetet som slöjdlärare. Ryktet om honom som lärare levde kvar i gruvsamhället. Liksom sin halte far, också skollärare, påstås han ha dunkat olydiga elever i huvudet. En del av dem han dunkade växte huvudena på och de blev genier, som konstnären Berto Marklund, enligt ett publicerat samtal mellan Marklund och författaren Stig Claesson, "Slas". Så beskrevs det senare i NSD.
Malmberget har fostrat en rad genier även om Björn-Erik Höijer, av någon anledning, inte riktigt räknats till den skaran. Han föddes 1907, tog realexamen och hade tillfälliga jobb vid LKAB innan han blev slöjdlärare. Föräldrarna dog tidigt och han stod ensam som 19-åring.
Redan 1940 debuterade han med novellsamlingen Grått berg, som skildrade norrbottniska gruvor och sedan skulle det bli många romaner och pjäser. Genombrottet kom med Parentation (1945), en psykologisk och etisk idéroman. Den självbiografiska romansviten om "Martin Skoog" nådde en stor publik. Det började 1950 med Martin går i gräset och slutade med Det svåra livet 1985.
Hans dramatik fick också gott mottagande av kritiker och publik och då inte bara Ingmar Bergmans uppsättningar. Hans kanske mest kända pjäs blev Isak Juntti hade många söner och som handlade om laestadianismen och predikanten vars rykte vilade på att han gjort nästan hela bygdens kvinnor med barn.
Den hade premiär på Dramaten 1954 och blev huvudrollsinnehavaren Anders Eks största framgång. Många andra teatrar skulle senare komma att sätta upp pjäsen, däribland Norrbottensteatern 1968-69. Keve Hjelm regisserade pjäsen för tv-teatern 1963.
Björn-Erik Höijer lämnade Malmberget redan 1950 för Uppsala och blev heltidsförfattare. Förutom författararbetet reste han runt och gjorde uppläsningar tillsammans med författarkollegerna Moa Martinsson, Lars Ahlin och Hjalmar Gullberg.
Men banden till uppväxtorten klippte han inte. Det var från Norrbotten stoffet kom till hans diktning. Han återvände regelbundet till Malmberget och förklarade gruvsamhället som sin fasta ort på jorden, men att det var författarens villkor på Nordkalotten som tvingat hon att lämna födelseorten.
"Det är någonting här uppe, som avvisar författaren och uppmanar honom att dra åt helsike", sade han under 1962 års nordkalottöverläggningar i Piteå och Kiruna.
Den gamle gråsossen Höijer var inte nådig mot de då socialdemokratiskt styrda institutionerna:
"De synes hata de avvikande, det sant vackra, det äkta. De smäller upp skrytkolosser och bygger understödstagarhotell", förkunnade Höijer och fortsatte:
"Få platser har verklig förståelse här uppe för dikten. De kan räknas på ett finger."
Hans hemtrakt var sparsam med att uppmuntra sin produktive författare och erkände dramatiker. Han fick inga priser i Norrbotten, men han fick Svenska Dagbladets litteraturpris och Doblougska priset, ett litterärt pris utdelat av Svenska Akademien.
I Malmberget fick han till sist ett gata uppkallad efter sig, Höijers backe, i området Johannes där han föddes och växte upp. Där fanns Höijerhuset där författaren bodde innan han begav sig söderut.
Grannkommunen hedrade Björn Erik Höijer på annat sätt och redan i tidigt. När klockan nu klämtar för Kiruna stadshus finns det anledning berätta att det var Höijer som fick ge namn och skriva texter till dess klocktorns 23 klockor. En av klockorna döpte han till Kebneskajsa och tillägnade följande text:
Genom rökringen
kittlar hon
Guds stortå.
Lurar honom att skratta.
Björn-Erik Höijer avled 1996, 89 år gammal, och ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård. Universitetsbiblioteket i Umeå förvaltar hans efterlämnade arkiv.