Visst behöver Enbom-affären återberättas. Det gjordes det från scen 3 och det var nästan som vi sett det på tv, men med Hans Villius ersatt av Tomas Bresky. Vi fick hela historien om mytomanen Fritiof Enbom, om hans tid i Bjurå, som lokalredaktör i Boden, på Flammans centralredaktion i Luleå och så de arbetslösa åren i Stockholm.
Det var där, i Stockholm, han lät sin spionhistoria brisera likt en julklapp på julaftonskvällen hos makarna Lodin där han fått hyra rum. Sedan gick det som det gick för Enbom och de stackare han drog med in i spionhistorien. Han var nöjd med det livstid straffarbete han dömdes till, för han hade fått den betydelse han drömt om.
Han gamla kamrater i det kommunistiska partiet som också fick stränga straff överklagade förgäves de domar som nu i modern tid betraktas som rena rättsövergrepp.
Under skådespelet går tankarna till andra rättegångar. Hur är det med den norske massmördaren Breivik, sökte också han likt Fritiof Enbom en form av bekräftelse? Och hur var det med Tomas Quick, han hade ju också en försvarsadvokat som såg som främsta uppgift att få sin klient fälld. Det senare är ett rättsövergrepp i modernare tid och rättsväsendet kan fortfarande.
Vi får alltså historien berättad igen av Tomas Bresky, som gjorde bok i saken för flera år sedan, och det är egentligen inget nytt som kommer fram. Det blir högläsning ur manuskriptet och stundtals finns en känsla av tidig repetition av ett drama som saknar scenisk dramatik.
Någonstans mitt i, i scenen från den där julmiddagen i Stockholm, känns det som att här borde hela historien i stället få bli en pjäs och lämna dokumentären.
Eftersom detta är en engångsföreteelse och alla står med manusbunten i handen, så finns det inte anledning att skriva något om skådespelarinsatser. Ett undantag må göras och det är Karin Paulin Ek hon som Ulla Billquist sjunger "Någonstans i Sverige". Då blir det välförtjänta applåder.
Sedan återstår det ju en tredje akt av denna spionaffär. Den pågår nu i Högsta domstolen som ska ta ställning till om det blir någon resning för Fingal Lennelind och som hans barn driver. I denna månad kan beskedet komma.
Och vad skulle en annan bodensare ha sagt om han sett dramadokumentärens programblad? Här får Eyvind Johnson låna ut sitt ansikte för att ge mytomanen ett, både på omslag och insida. Det blev kvällens roligaste dokument.