"Språket är själens fingeravtryck"
I år firar Bengt Pohjanen 30 år som författare och stor ordkonstnär. Han har aldrig väjt för minfälten och aldrig tvekat att ta sig an nya utmaningar. I går tilldelades han NSDs Kulturpris.
Foto: Patrik Boström
Intresset för hemspråket och den tornedalska kulturen kom under ett köksbord, berättar Bengt Pohjanen när vi träffar honom på Sirillus i Överkalix.
- Jag satt där under och lyssnade på ett gytter av språk när mina föräldrar pratade med utländska vänner. Och jag började fundera på vilket som var mitt eget språk. Jag har nämligen en känsla av att vi människor bor i det talade språket - att språket är själens fingeravtryck, säger Pohjanen.
Som gymnasist började han undersöka sin tillhörighet, och upptäckte att den var dubbel. Kanske till och med tredubbel.
- I skolan fick jag lära mig att jag var svensk, men hemma berättades familjens historia som hade rötterna i Finland på andra sidan gränsen, säger Pohjanen.
Och mitt i allt detta låg Tornedalen. Ett gränsland och på många sätt nästan ett eget land.
Nere i Uppsala 1967 bjöd Bengt Pohjanen och frun Monika hem tornedalska vänner till lägenheten. De bildade en tornedalsk intresseförening och diskuterade hur man bäst skulle bevara och utveckla den tornedalska kulturen.
Bengt Pohjanen hade redan sedan barnsben omedvetet strävat mot att bli författare. Från lekstugan där han satt och knattrade ned så skrämmande berättelser att han själv blev rädd och fick springa in till mamma, till de val han gjorde senare i livet.
- Jag visste att jag ville skriva så jag valde humanioraämnen, de djupaste jag bara kunde. Sedan valde jag prästyrket eftersom jag förstod att det också kunde ge mig tid att skriva vid sidan om.
Bengt Pohjanens kamp för Tornedalen skulle alltså komma att bedrivas med pennan.
Efter debuten 1979 med Och fiskarna svarar Guds frid experimenterade Bengt Pohjanen med sin svenska och finska sida i romanen Kasaland som kom 1984, där han blandar de båda språkens identiteter.
- Men jag brukar säga till folk att de inte ska läsa den boken - den är verkligen helt obegriplig, tycker jag själv. En installation av ord, möjligtvis, säger Pohjanen och skrattar.
Lykkeri blev istället klivet fullt ut.
- Jag skrev Lykkeri efter att ha varit på ett internationellt författarseminarium i Stockholm där jag träffade Salman Rushdie och många andra författare som liksom jag skrev på ett annat språk än mitt modersmål. Jag upptäckte att den världsvida gemenskapen jag då blev en del av gav mig förnyat självförtroende.
Under åren som följt sedan dess har Bengt Pohjanen gett ut en grammatik i meänkieli, och språket har vuxit allt mer i kulturella sammanhang.
- I dag finns flera författare som skriver böcker, dessutom teater på meänkieli, filmer och tv. Man kan nästan tala om en liten explosion, säger Pohjanen.
Det har blivit språkliga avhandlingar, lustiga pekoraler, djupa romaner, sångtexter, operor, teatermanuskript och en hel del annat under åren. Dessutom har Bengt Pohjanen ett stort samhällsengagemang och skriver ofta krönikor.
- Jag tillhör inget politiskt parti, man kanske kan kalla mig för någon slags politisk ateist? frågar han sig.
- Krönikan ger så otroligt vida ramar. Man kan använda alla möjliga perspektiv för att få igång en debatt.
Även i böckerna märks samhällsengagemanget tydligt. Bengt Pohjanen tycker att det är skribenters uppgift och beklagar att så få nutida författare vågar ge sig in i debatterna.
- Kanske har de blivit försiktigare nuförtiden? Många har ju försäljningssiffror att tänka på. De flesta författare som debatterar i dag har gjort det sedan 1959 och det är klart att det skulle behöva komma en del nytt blod.
- Jag har August Strindberg som förebild. Han var den förste riktigt professionelle författaren i Sverige i den mån att han såg författarskapet på samma sätt som hans dåtida kollegor i Ryssland gjorde. Han visste att man måste våga säga saker och ting och att inga genrer behövde vara främmande. Jag använder mig också av många olika genrer eftersom jag ser mitt författarskap i allt jag gör. När folk frågar varför jag byggde en ortodox kyrka svarar jag att det har med mitt författarskap att göra, säger Pohjanen som 1984 konverterade till den ortodoxa kyrkan och blev ortodox präst 2004.
Under åren har Bengt Pohjanen följt Strindbergs exempel och vägrat väja för det han kallar "minfälten". Till exempel har han skrivit böcker om saker som man helst inte skriver böcker om; korpelarörelsen i Dagning; röd! och laestadianismen i Ropandes röst för att ta ett par exempel.
- Det var svårt att få korpelanerna att berätta, men jag lyckades till slut. Och jag tänker mycket på vad de sa till mig: "Tänk på att vi var unga".
- Likadant var det när Ropandes röst kom och det blev uppståndelse. Nu när det har gått många år och tiden har gjort sitt sedan boken kom är det ingen som tycker att den är särkilt upprörande längre. Saker och ting förändras.
Romanerna må ofta röra sig i Tornedalen, men här finns också en utblick mot världen och en inblick i det själsliga. Dessutom är gränserna mellan verklighet och skröna svåra att identifiera för läsaren. Ibland, medger Pohjanen, vet han inte riktigt själv.
- Verkligheten överträffar alltid dikten, så mycket har jag lärt mig. Vissa av de saker jag skrivit har visat sig vara sanna, åtminstone till viss del. Det kan vara saker som jag hört berättas i min barndom och sedan glömt, men ändå har de kommit fram som berättelser senare - som jag trott har varit påhittade. Sedan är det svårt att definiera "verklighet" också.
- En gång i min ungdom minns jag att jag var på bio med en flicka och när vi vandrade hemåt såg vi två vita hästar som drog varsin kista. Det fanns inga spår i snön efter hästarna så det är klart att det var lätt att tro att det inte hade hänt. Men samtidigt tänkte jag att det kanske var en fortsättning på känslorna jag hade efter biobesöket - en slags dröm. Det var förvisso ingen socialrealism, men det kanske var en slags verklighet ändå. Eller det jag i alla fall vill kalla glidningar av verkligheten.
Så jobbar vi med nyheter