Stadens magiska ljus

När jag först hörde om Lennart Holmboms och Ulf B. Jonssons gemensamma projekt som de kallade Järnet och stadens ljus måste jag erkänna att jag inte riktigt fattade hur det hela skulle hänga ihop. Att göra någon slags artistisk dokumentation av staden Luleå förstod jag. Att fånga och skildra det speciella ljuset likaså. Och järnverket...
Ja, jag fick inte bitarna att gå ihop till ett, helt enkelt.
Men nu - två år senare - hänger utställningen klar. Och plötsligt känns herrarna Holmboms och Jonssons vision glasklar.

Det som är lite tråkigt är att samtliga fotografier på grund av sjukdom inte hunnit bli riktigt klara - de förväntas hänga där i sin helhet om ungefär en vecka. Men trots att två väggar än så länge gapar tomma så är resten av hela konsthallen sprängfylld av underbara skildringar av staden Luleås mer estetiska sidor - både gestaltade via pensel och med kamera.
Här fångas staden och dess omnejd och även de industriella inslag som svävar tyst över Luleå som en slags livsmusa. Och framförallt handlar det om ljuset.

I Ulf B. Jonssons skildringar av Luleå badande i ljus finns inga banala solnedgångar så långt ögat når. Istället har han fångat de mest exceptionella kontraster - sådana dagrar som dyker upp endast vid sällsynta tillfällen.
Jag tänker på hur mycket tid som måste ligga bakom de bilderna. Tid av väntan, bidande, där Jonsson väntat in det exakta ögonblick när ljuset ter sig nästan övernaturligt vackert. Sådant ljus som skiftar fram och glimrar till ett kort, kort ögonblick. Att då vara beredd - det är en bedrift.
Och här visar också Jonsson vilket öga han har för motivet, där de till synes mest vardagliga detaljer blir till stor konst.
Tekniken - Giclée Fine Art - där fotografierna sedan skrivits ut på akvarellpapper, lyfter bilderna ännu ett snäpp högre.

Holmboms oljor varierar stort i motiv, men här finns detaljer, hus, industri och natur. Det känns lite som en kärleksfull dokumentation av Luleå. och det som kommer att bli ömsinta minnen av staden i framtiden. Vissa saker har redan försvunnit- jag tänker speciellt på det gamla Fritz Olsson-huset, som Holmbom lagt mycket fokus på i utställningen.
Och där industrierna skymtar fram i bilderna, skymtar också en slags vardagsrealism uppblandad med stora drömmar. För utan järnet är jag övertygad om att staden och dess invånare inte hade levt och frodats så väl som i dag.
Men det är ljuset som har huvudrollen. De blå timmarna på vintereftermiddagarna, de rosaglödande kvällningarna, morgonsolens första, obevekliga strålar... Allt fångar Holmbom med säker hand. Vissa bilder är släta och detaljerade medan han låter andra bli mer upplösta, diffust drömska eller kaxigt spretiga.
Man kan förstås gå och se Järnet och stadens ljus som en helt vanlig konstutställning - bildernas estetiska värde är stort nog för att stå på egna ben. Men för den som bor eller bott
i Luleå betyder nog utställningen ännu mer. Här finns mycket kärlek, dels i dokumentationen men också i den konstnärliga gestaltningen, de kreativa idéerna och framförallt - det smeksamma ljuset som sätter sitt signum på två års arbete.