Swärdhs stora antagonist - bokstäver

Dyslexi kallas det, och för den som kan läsa och skriva obehindrat framstår det ju som en aning gåtfullt att en man som Dan Swärdh - med ett så levande språk i talad form - har problem när det lingvistiska hamnar på papper. Men så är det. Han är en stammare i skrift med bokstäverna som den stora antagonisten. Och inte heller har han velat skylta med detta skammens handikapp. Men så kom beslutet att ta upp problemet i en pjäs för barn i mellanstadieåldern.
- Det är min story, säger han. Även om jag inte spelar mig själv.

Så nu träder han fram, som det brukar heta på journalistprosa. Det hela började i skolan. En livlig och spjuveraktig pojk hamnade i skolbänken. Och det dröjde inte länge innan han upptäckte att han hade problem med bokstäverna. De var inte hans kompisar helt enkelt.
I dag har NSD Kultur tagit med honom till en skolsal igen, men några särskilda trauman verkar inte väckas till liv. Han tar däremot kritan och visar på svarta tavlan att han kan skriva med vänster hand, och dessutom obehindrat kan texta baklänges och spegelvänt. Men på den tiden då Dan Swärdh gick i grundskolan sågs att vara vänsterhänt som fel. Sådant skulle rättas till. Och sedan gick det åt pipan. Redan i 5:an hade han gett upp och stämplat ut, som han uttrycker det.

I dag kan han läsa ganska bra. Men skrivandet är det svårare med. Han ser helt enkelt inte vad som är tokigt i texten, och rättstavningsprogrammen i all ära hjälper inte mycket. Om formuleringen är bakvänd från början hjälper ju inte korrigering av stavningen. Datorn vet ju inte om det står bra i stället för bara.
- Alla som får e-post av mig ser att det ofta är smått obegripligt. Det blir bara gallimatias. Och nej, jag är inte med på Facebook, säger Dan Swärdh med emfas.
När han var tonåring och gick i högstadiet hade han en lärare som sa till honom att det ändå inte gjorde någonting att han hade dyslexi. Han var kanske ett rötägg i den intellektuelle magisterns ögon. Men han kunde ju få jobb på järnverket, sa läraren, och skulle förmodligen tjäna mer än akademikern som skiftjobbare på NJA.
- Men det var då, säger Dan Swärdh. Jag skolades till ett samhälle som inte finns längre.
För i dag bygger så oerhört mycket på att man kan uttrycka sig i skrift.

Ändå har han lyckats driva en gedigen teaterverksamhet i många år. Runt sig har han haft medarbetare som hjälpt till med att exempelvis skriva ansökningar till Statens Kulturråd.
Dyslexi har ingenting med bristande intelligens att göra, bör betonas.
- Men det har lett till ett gigantiskt utanförskap. Fortfarande är det ett stigma kopplat till handikappet, säger Dan Swärdh och hävdar att dyslektiker är överrepresenterade på landets fängelser. Inte för att handikappet innebär att man per automatik blir mer brottsligt lagd. Det är skammen och omvärldens förakt som är huvudproblemet, hävdar han. Att dyslektikern ses som dum i huvudet.

Men vad beror då handikappet på? Var det att han sov i skolbänken, eller inte fick den rätta hjälpen? Skulle han med ett halvårs intensivkurs kunna komma förbi problemet? Eller är det någonting medfött som är annorlunda hos honom jämfört med många andra?
- Både och kanske.
Något direkt svar har varken Dan Swärdh eller den samlade forskningen. Men någonting med ordavkodningen är annorlunda. Han är inte ens säker på att han vill gå någon intensivkurs för att försöka bli vän med det skrivna språket. Dyslexin har ju varit med och format honom som människa. Det finns fördelar också. Han är en rackare på att memorera, en god talare och väldigt kreativ.

Numera skäms han inte längre över sina läs- och skrivsvårigheter. Fast vänta. För en tid sedan skilde han sig och bestämde sig för att prova dejting på nätet. Då vällde alla känslorna från barndomen upp igen. Allt kom tillbaka, när han skulle försöka skriva om sig själv.
- Då blev jag handikappad igen. Frustrationen var stark. Jag kunde inte visa vem jag var. Någonting stod i vägen och jag blev oerhört ledsen.
Nu slutar även den sagan väl. Han fick kontakt på nätet och har funnit en ny partner.
- Jag är inget offer, jag är en överlevare, säger han.
Någonting liknande lär sentensen bli i den pjäs han sätter upp som alltså handlar om dyslexi och har premiär i morgon.
- Mellanstadiepubliken är bäst, säger han. Barnen är i en ålder då man börjar fundera över livet, då man blir människa.