Overkligheten blir en påtaglig verklighet i denna pjäs som egentligen görs för tonåringar på väg ut i livet, men som också passar 110-åringen, som det påpekas i programmet.
Det känns lite ovanligt att ta plats runt spelplatsen, på bänkar som hämtats från någon gammal gymnastiksal och som påminner om inte alltid så angenäma skoltimmar.
Sedan blir det ovanligt angenämt, för här får vi vara med om teater som vågar skildra samtiden, vågar ifrågasätta strömningar och politiska färdriktningar.
Emma Löfström inträder likt en cirkusdomptör, i åtsittande svart dress och höga skinnstövlar. Hon är läraren vars dressyr ska forma de nya samhällsmedborgarna till ett samhälle som delar in i vinnare och förlorare. Här gäller det att slipa armbågarna vassa nog.
Hennes ridpiska viner över Love och Alex, flickan och pojken. Han är svensk och han är vit och har rika föräldrar, en vinnare. Det är inte Love. Alex dompteras att visa att han är en man, res på ryggen, visa aggressivitet, sätt andra på plats!
Där vi sitter på gymnastikbänkarna bjuds vi in i agerandet. Vi i publiken måste erkänna, är vi vinnare eller förlorare? Nästan alla säger sig vara vinnare, eller är det så att de vill vara vinnare? De som vågar säga att de är förlorare är kanske de verkliga vinnarna.
Här är det nationalekonomen Milton Friedmans fria marknad som gäller, se till att du är en smart jävel, ingen svettig looser. Anpassa dig, gilla läget! Alex för taktpinnen, vinnarna i publiken får godis, karameller inslagna i papper. Släng papperet på golvet, förlorarna får städa! I detta samhälle gäller det att producera och konsumera. Det blir en nära nog oändlig uppräkning av konsumtionsvaror till alla spyr.
Och där sitter vi på gymnastikbänkarna i en lokal som bär en konsumistisk mässas namn, och vi är färdigformade av allt från förskola till högskola, till lydiga medborgare i systemet. Är det någon som vågar hoppa av, frågar den stränga lärarinnan i de högklackade skinnstövlarna. Ingen vågar.
Det är en driven föreställning, driven till det yttersta för att ge en bild av tillståndet i landet, vilka värderingar som vi anpassats till. Det är bra skrivet av Angelica Alkberg och det är roligt att hon vågar.
Regissören Anna Azcárate ser till att det inte finns några svackor, att det är full fart för att hålla en ung publik vaken, men ger också utrymme för nödvändiga andhämtningspauser. Azcárate tar vara på de tre skådespelarnas förmågor och de visar att de kan det som hon vill att de ska kunna. Det blir ett skådespeleri som får publiken att växla mellan sympati och antipati för de olika rollfigurerna. Det är sån’t som ger en föreställning liv.
Overkligheten för tankarna till Tur-teatern som gästspelade med Scum-manifestet i Luleå i höstas. Så rekommendation är rak och enkel, köp in denna skolpjäs! Men vågar ni, skolchefer och rektorer?
Det är tur att det finns fria teatergrupper som vågar, när det som framställts på andra scener de senaste åren snabbt bleknar bort när ridån fallit.