TEATER
Om nu kärnfamiljen är så jävla fet varför
behöver den då så mycket propaganda?
Regi: Hilmar Jönsson
Manus: Liv Strömqvist
Medverkande: Erik Borgeke, Ida Hackzell, Lina Hognert och Henrik Ståhl
Produktion: Profilteatern
Norrbottensteatern
Fredag den 6 maj
Det är tempofyllt när de fyra aktörerna ger sig på kärnfamiljen och könsrollerna. Full gas från start och det rycker också med den tonåriga publiken. Ett snabbt tempo är ofta bra även om risken finns att det kör slut på både ensemble och publik innan föreställningen är över. Profilteatern som hade behövt några lugnare andhämtningspauser i ropandet och framrusandet på scen.
Det är bara en liten invändning för det som spelas är oftast medryckandet och satiriskt elakt roligt. Det tar avstamp i kärnfamiljens födelse för 100 år sedan som ett borgerligt ideal och vi skrattar gott åt framställningen av den eviga kärleken som måste hålla i 70 år för det "verklighetens folk" som kristdemokraternas ledare Göran Hägglund gjort sig till talesman för.
Det är inte bara Hägglund som gisslas. Andra kända personer får löpa gatlopp och höjdpunkten nås när påven får en smörjelse innan han går till korgossarna. Elvis Presley har en fin period i pjäsen när han värnar sin unga Priscillas oskuld.
Sedan passerar också Britney Spears, Yoko Ono, John Lennon och andra storheter och historien drar så småningom iväg utanför kärnfamiljens område till andra samhällsfenomen. Det är inte helt lyckat, för pjäsen har sin styrka just i den ironiska skildringen av det borgerliga idealet kärnfamiljen, om vad som betraktas som normalt och inte normalt. Orionteatern påpekar att den store kyrklige ledaren påven värnar kärnfamiljen, men själv väljer bort den.
Pjäsen bär drag av 1970-talets politiska teater där gestaltning växlades med föreläsningar från scenen. Allt uttalas högt och tydligt, utan minsta tvekan. Det går an när det som utspelas däremellan visar ett mera komplext verklighetstillstånd och i komedins form.
Tonåringar är en kräsen publik och Profilteatern kan känna sig nöjd efter att ha blivit inropad för extra applåder. Och det var inte bara tonåringarna som ropade in ensemblen, pjäsen går också hem hos de som lämnat tonåren.