Telningarna är hennes kall och yrke

För 25 år sedan, efter ett år på Sunderbyns folkhögskola, bestämde sig Anna-Carin Englund-Davidson för att lämna Luleå och söka sig söderut. Det blev studier på Konstindustrihögskolan och designlinjen.
Men tapetmönstren och de strömlinjeformade glasen blev till slut för mycket. Englund-Davidson hyrde en liten ateljé och började måla istället och strax därefter åkte hon till Island för att måla ett år. Efter det bestämde hon sig.
- Nej, jag ville inte alls bli designer, det var alldeles för styrt. Det fanns så många detaljer att tänka på att det störde hela skapandeprocessen, säger Englund-Davidson.
Istället satsade hon helhjärtat på måleriet.
I dag är hon bosatt i Göteborg med sin familj och arbetar som konstnär på heltid.

Hon har dessutom nästan hittat på en egen teknikgenre. "Telningar" kallar hon dem - en slags hybrid mellan teckning och målning.
- Jag har ingen aning om hur det blev så, säger hon och skrattar.
- Men jag har alltid gillat att teckna - dock inte på vitt papper. Jag började istället grunda allting med en beige väggfärg med matt yta som jag sedan tecknade på. Och så fyllde jag i vissa saker med oljefärg.
På utställningen som nu öppnar i Konsthallen på Kulturens hus i Luleå är det dock också en stor mängd renodlade oljemålningar. Men motivspråket är detsamma. Människor, hus och djur.
- Jag tror att det blir ganska mycket hundar och kaniner. Min dotter har en vädurskanin och för två år sedan köpte vi en yorkshireterrier. Jag tycker de är jätteroliga, för de har så mänskliga uttryck på något sätt. Uttryck överhuvudtaget fascinerar mig. Ibland målar jag människor, men när jag blir less på dem målar jag djur istället. Eller någon slags djurmänniskor, säger hon och pekar mot en oljemålning av en adelsdam med kaninhuvud.
- Husen, de målar jag mest för att jag tycker om formen. Den är enkel på något sätt. Jag vet att man brukar säga att hus är någon slags freudiansk symbol för en själv men det tror jag inte.

Men överhuvudtaget vill Englund-Davidson inte analysera sina motiv alltför ingående.
- Jag har liksom inget behov av det. Vissa grejer bara kommer när jag målar utan att jag vet varför. Roligast är det när det kommer ut något som jag blir överraskad av själv, säger Englund-Davidson och skrattar.
- Men jag tänker inte ut vad jag ska måla innan jag börjar, då blir det ju som att illustrera sig själv. Istället är det en massa intryck av olika saker som jag inte ens vet om som kanaliseras genom mig och så kommer de ut på en duk. Efteråt kan jag ibland se vad det är jag har gjort, se en stämning eller en känsla. Ibland vet jag inte alls. Konst är svårt att förklara tycker jag.. Kanske ska man låta den tala för sig själv.
Men ibland låter hon formen ta över, det medger hon.
- Ibland ser jag att någon detalj kommer att förstöra för resten av bilden och då måste jag ta bort den så att den inte kommer ivägen. Ibland låter jag min man - som är musiker och också har ett kreativt jobb - titta på ett verk när jag har kört fast. Han är ett bra bollplank. Ofta så säger han de saker som jag innerst inne redan vet. Vi förstår varandra bra, säger Englund-Davidson.

Att vara konstnär till yrket är ett kall, menar hon.
- Ibland är det ju så att man måste offra sig för konsten, säger hon och skrattar när hon berättar om långa kvällar för att få en detalj perfekt.
- Men samtidigt är det också ett jobb. Jag går upp på morgonen, dricker min latte och kollar mailen, sedan målar jag. Pausar när jag blir hungrig och fortsätter. Och även om jag älskar det så är det inte alltid roligt. Ibland, när jag vet vad jag ska göra - som att måla en blå himmel eller tegelsten efter tegelsten - så lyssnar jag på ljudböcker. Det blir lite av varje - ofta en deckare. Biblioteket i Majorna är inte så stort så man får ta det som finns.
Men en av fördelarna med att vara konstnär är den möjlighet man har att bestämma över sin egen tid, menar Englund-Davidson.
- Jag är gud i min värld, säger hon och skrattar.