Varför ler inte dockan? Brudklänningen sitter ju som den ska, men hon är allvarlig och slår ner blicken. Och alla de andra skyltdockorna från olika länder, ingen visar glädje, de ibland djupröda läpparna ler aldrig.
Det är bland allvarliga individer vi vandrar runt när Robert Blombäck ställer ut sina fotografier. Han har fotograferat skyldockor i många länder när han varit ute på andra uppdrag. Han beskriver att de blev hans vänner när hemlängtan tog över. Sedan ville han berätta en historia, deras historia.
Första bilden tog han i Kosovo, i Pristina, en barnskyltdocka. Sedan kom han på att det kanske skulle gå att göra en serie bilder av skyltdockor. Nya utlandsresor väntade och det blev skyldockor i Nordeuropa, på Balkan och i Afrika.
Nu har han samlat sina kompisar i Galleri Skåda, de får träffa varandra. De är som vi, lite kantstötta av tidens gång, men med en kvardröjande skönhet under lagningarna. Robert Blombäck har gått sina kompisar inpå livet, fotograferat dem som människor, ofta nära och med ögonkontakt.
Allt blir så vackert, även bilderna av de mest kantstötta, där nästan hela ansiktet är täckt av paketeringstejp efter alltför hårda törnar ute på en gata i Afrika. Där får skyltdockorna vistas ute på gatan, i full frihet, och gatulivet sätter sina spår.
Nästan sagolik är bilden på flickdockan från Kirgisistan. Hon har också en brudklänning på sig där hon står bakom glaset i skyltfönstret. Kanske finns där en svag antydan av lycka i hennes allvarliga ansikte. En särskild anledning har hon att känna lycka, för när vi synar henne närmare har hon två högerhänder, men ett äkta stånd väntar också för dubbelt högerhänta.
Skyldockorna är vita, nästan alla och så även skyldockorna i Afrika. Men så finns den där, undantaget, en svart man, med bar överkropp i en något för stor kavaj. Robert Blombäck berättar att han fick syn på den svarta skyldockan i Ghana och beordrade föraren av bilen han åkte i att stanna för fotografering.
Det är Robert Blombäcks vänner vi ser, men de blir också våra vänner när vi stiger in. En kvinna med en röd slöja över halva ansiktet möter oss och det blir kärlek vid första ögonkastet.
Vi faller också för alla de andra, även den något bedagade damen i gult på bilden där vi också skymtar fotografen Blombäck själv, speglad i skyltfönstret. Och så den solbrände tyske mannen med flugan på underläppen.
Med ett leende lämnar vi Skådas förhandsvisning av Robert Blombäcks allvarliga vänner. Bättre kan fotografi nästan inte bli.