Han var en av de två författarna som hängde där på väggen, ett fotografi inramat i svart ram. Det var någon gång tidigt 1960-tal och Birger Vikström och Sara Lidman var denna lilla järnvägsknuts två kända skalder.
Under dessa porträtt smög vi småpojkar när vi sökte James Fennimore Coopers indianböcker. Det lilla biblioteket var tyst, ingen hade hört bibliotekarien Hulda Vertin någonsin höja rösten över en viskande nivå, inte ens i upprört tillstånd. Upprördheten handlade då i regel om att någon förde oväsen, alltså inte viskade.
Det var bara några år efter att konkursdomaren i Stockholm, den 26 augusti 1959 kungjort att dödsboet efter författaren Frans Birger Eugen Vikström blivit försatt i konkurs vid Stockholms rådhusrätt.
Ja, så enkelt var Birger Vikströms elände, men det är inget elände att läsa honom i denna utgåva av hans texter som tidigare inte publicerats i bokform. Ett säreget, finurligt och vildvuxet författarskap, skriver Peo Rask som sökt rätt på texterna och det har han så rätt i.
Birger Vikström föddes i Bredåker i Norrbotten, men växte upp i Granbergsträsk, utanför Jörn i Västerbotten. Han blev tidigt faderlös och hans mor blev utlämnad till ett ensamförälderliv under knappa förhållanden.
"Råttorna härskade under köksgolvet och ovan härskade fattigdomen, omöjlig att avlägsna", skriver han i det självbiografiska kapitlet Tio år i kolt, tio år i koffert och tre år före Adam. När Birger Vikström var 14 år dog också hans mamma i kräfta och han gav sig ut i världen, till tiden i koffert.
De texter som Peo Rask återfunnit och låter återpublicera är ömsom vin och ömsom vatten. Där finns flera som passerar utan att läsaren grips, men där finns också det som griper i en naken beskrivning av 1950-talets Sverige. Det gäller skildringen Ungkarlshotell, publicerad i tidningen Vi 1954.
Så enkelt är eländet som författaren tvingas ta in på för natten. Han beskriver sovsalen så här: "Den tedde sig som en gravkammare, eller som en plats där vrakgods glöms och förloras. En grå cementyta omsluten av fyra väggar, och på den ytan stod säng vid säng, och i varje säng låg en människa".
En av de starkaste texterna handlar om en avrättning i England, publicerad i Skogsindustriarbetaren år 1953, En ung man är död. Det är en 19-årig yngling som avrättas genom hängning på en fängelsegård i London. Han hade inte dödat någon, det var hans 16-årige kumpan som avlossat det dödande skottet mot en polisman, men han fick av hänsyn till åldern behålla livet.
Vikström beskriver en del av de inblandade, bödeln, domaren, inrikesministern och en juryman. Vad de gjorde den dagen när en ung man förlorade sitt liv och han gör det till ett litet stycke mästerlig litteratur.
Birger Vikström tillhörde den skara som brukar kallas Klarabohemerna. En annan i denna skara var Emil Hagström, som skrev följande felstavade dikt om vännen Birger Vikström:
Byrger, Byrger arme gubbe
mellan skål och vägg -
vad har du gjort, vad har du gjort
av dytt stolta skägg
Yngryd, lylla gumman
lyten amoryn -
vad har han gjort, vad har han gjort
Jo, han har druckyt vyn
"Yngryd" var Ingrid Vikström, Birgers hustru sedan 1949, och Emil Hagströms enkla elände var att hans skrivmaskin var trasig och saknade bokstaven i.