Hans Stiglund valde ett annat stift för att slippa prästvigas tillsammans med Karin. När de många år senare återsågs på ett prästmöte i Luleå ville ingen ta emot nattvarden av Karin. Det fick Stiglund att byta fot i kvinnoprästfrågan. Nu har han skrivit en bok om det.
Hans Stiglund är biskop i Luleå stift och det är i en liten bok med titeln Gränslandet som han nu visar alla korten han haft i kvinnoprästfrågan, från motståndare till förespråkare. Boken är den första i en serie ”Ärkebiskopens fastebok”. I förordet beskriver ärkebiskop Anders Wejryd fastan som en tid för eftertanke, lyssnande och berättande.
Han börjar uppifrån, i nordligaste stiftet, och låter Hans Stiglund berätta och det blir en berättelse om barndom, uppväxt i en inte speciellt troende familj, inställningen till laestadianerna, kvinnoprästmotståndet och den yngsta systerns alkoholproblem och tidiga död.

Inför biskopsvalet i Luleå 2003 ifrågasattes Hans Stiglunds kandidatur till biskopsämbetet. Det var hans förflutna kvinnoprästmotstånd som lyftes fram av motståndarna.
Under de teologiskam studierna i Uppsala beskriver han att det då var i bibelordet han fann svaren på alla frågor han ställde. Det fanns ingen anledning att tveka:
”Det stod tydligt att prästämbetet var ämnat för män, att mannen är kvinnans huvud, att homosexualitet är synd, och att omgifte är mot Jesu ord.”
I slutet av präststudierna kom det till en konfrontation i frågan om kvinnliga präster. Hans Stiglund mötte teologen Karin som också skulle vigas till präst i Luleå stift. I det avslutande samtalet i Uppsala formulerade sig Stiglund nedvärderande om kvinnliga präster. Han ville inte prästvigas med Karin, valde i stället Göteborgs stift och den kände kvinnoprästmotståndaren biskop Bertil Gärtner.

Hans Stiglund blev präst i Göteborgs stift, i åtta år kyrkoadjunkt och komminister i Forshälla, med avbrott för tvåårigt vikariat i Luleå, innan han 1987 blev kyrkoherde i Pajala.
Efter två år i Pajala kallade biskop Gunnar Weman till prästmöte i Luleå. Stiglund var orolig, skulle det finnas kvinnliga präster på mötet? Jo, där var hon, Karin från studieåren i Uppsala. Under kvällsmässan dessutom utdelare av nattvarden.
Traditionen i domkyrkan i Luleå är nattvardutdelning på tre. I första gruppen av två manliga präster, i den andra av en kvinnlig och en manlig och i den tredje av två kvinnliga.
”Jag väljer den kö där två män delar ut nattvarden, men medan jag står i kön känner jag mig som en hycklare”, skriver Stiglund.
Hans beskriver hur samvetet gnager honom där han står i manskön.
”När jag tittar upp ser jag till min förfäran att nattvardskön där Karin står är tom.”
Då byter Hans Stiglund kö och det blir början på hans ändrade inställning i kvinnoprästfrågan.

Artikelbild

| Biskop Hans Stiglund och hans nya kyrkoherde Monika Metsävainio under installationen i Pajala 2010.

”Jag omfamnar henne och ber henne om förlåtelse. Mitt i mässan sker detta. Jag vet att några uppfattar det, vissa förstår inte vad som händer medan andra blir berörda.”
Han tar emot nattvarden av Karin, går tillbaka och sätter sig i kyrkbänken.
”Jag känner mig tacksam, befriad och glad. Samtidigt förvirrad och osäker på vad jag har varit med om.”
Kanske är det arvet från det laestadianska Tornedalen han börjar göra upp med.
”Jag tackar Gud för omprövningens möjlighet”, skriver han.

I boken kommer han in på hur laestadianismen kan yttra sig, hur en biskopsvisitation med besök i ett laestadianskt bönhus i Pajala pastorat är nära att gå om intet. Svenska kyrkan hade presenterat den nya psalmboken, men ett par dagar innan bönhusbesöket meddelar lastianpredikanterna att det inte får bli något besök. Skälet: Den nya psalmboken var en styggelse inför Gud, ett andligt horeri, ett verk av antikrist och som skull leda bort från Gud.
Men så kom räddningen, från den fromma kvinnan Milla i den laestadianska församlingen. Hon körde över laestadianpredikanterna, lugnt och eftertänksamt. Så det blev biskopsbesök i bönhuset och sång ur nya psalmboken.
”Denna rörelse har lika lite som Svenska kyrkan endast ett ansikte”, skriver Stiglund om Milla och laestadianerna.

Det laestadianska ansikte som mötte Stiglund under uppväxten hade han svårt för. Syndakatalogen var tjock och lokalt anpassad.
”Stora bilar och snöskotrar var inte synd men däremot kvinnors smycken och permanentat hår. Sprit var synd men inte snus och cigaretter. Tv var synd men inte jakt. Idrottsrörelsen och kulturlivet var i grunden något som en kristen inte skulle engagera sig i.”
Det var inte mycket som passade den ishockeyspelande Hans Stiglund, hans bokläsande, intresset för icke-kristna vänner och familjen. Pappa tulltjänstemannen hade ju för vana att ta en grogg efter bastun. I kyrkan gick familjen Stiglund bara enstaka gånger.
Hans Stiglund berättar om lillasyster Gunnel, enda flickan i syskonskaran på fem och yngst i familjen. Hon blev alkoholist och dog 2010, endast 49 år gammal. Enligt Hans Stiglund förnekade hon hela tiden sin alkoholism och han godtog hennes förklaringar.

”Jag som präst borde ju ha haft förmågan och kunskapen att kommunicera det svåra med min syster.”
Hans Stiglund är en god berättare även om det stundtals blir lite väl tungt teologiskt-filosofiskt, men sidorna är inte för många och Svenska kyrkans medlemmar i stiftet kan genom boken få en mera sammansatt bild av sin högste tjänare.
Jan Bergsten