Det sa författaren Susanna Alakoski när hon på tisdagen besökte Boden. Hon föreläste för personal på socialförvaltningen och pratade även inför allmänheten på kvällen på stadsbiblioteket.
Hon har skrivit böckerna Oktober i Fattigsverige och April i Anhörigsverige, som handlar om social utsatthet ur ett anhörigperspektiv. Det är också det hon talar om. Man kan vara anhörig till en person som lever i social utsatthet eller har drabbats av psykisk eller fysisk sjukdom.
– När det gäller missbruk blir det en familjesjukdom. Alla påverkas starkt och barn kan fara väldigt illa i familjerna. Män, kvinnor, syskon och föräldrar. Många förlorar barn i överdoser av narkotika. Det gör att samhället har mycket att vinna på att titta på anhörigperspektivet. Jag brukar säga när jag föreläser att man kan prata om att legalisera hasch, men jag har personlig aldrig hört någon anhörig till en missbrukare önska det, säger Susanna Alakoski.
Hon har själv erfarenhet av att växa upp med missbruk runt omkring sig.
– När jag skrev April i Anhörigsverige har jag gjort en slags körsång i den boken av anhörigröster. Jag tycker inte om att prata om "jag", utan vill prata om "vi", som har vuxit upp med eller har missbruk nära oss. Vi blir ofta väldigt lyhörda, duktiga, vi tar stort ansvar, vi förbiser våra egna behov, vi avvecklar oss själva på olika sätt. Vi blir ofta tysta och olyckliga.
Hur tror du att ett stärkt anhörigstöd hade hjälpt dig och er?
– Om jag är liten eller om jag är gift med en missbrukare och kan säga att det här problemet finns i ”min familj” så att samhället och omgivningen ser det. Att kunna säga det öppet i stället för att skämmas. Då är det klart att jag har lättare att veta var jag kan söka hjälp om jag mår psykiskt dåligt, misslyckas i skolan när jag är liten eller är ofta sjukskriven när jag är vuxen. Att jag begriper varför jag mår dåligt. Det är klart att det hade hjälpt om jag fått veta varför jag hoppade av skolan trots att jag var otroligt skolbegåvad. Nu efteråt vet jag att det handlade om att jag inte sov på nätterna för att jag var orolig och rädd, säger Susanna Alakoski.
Ett drömscenario tycker hon vore att man inom sjukvården, skolan och socialtjänsten ställer de frågorna naturligt; är du orolig för att någon i din familj dricker för mycket eller använder droger. Det ska vara lika självklart som att man till exempel frågar: ”Finns det någon allvarlig fysisk sjukdom i din familj”.
Susanna Alakoski gillar bäst att jobba i fiktionen och ska tillbaka dit, men har gjort två biografiska böcker.
– Det beror helt enkelt på att jag fått så många frågor om min biografi att jag själv blev intresserad av den och tänkte att jag kanske har ett stoff som är värdefullt att kommunicera biografiskt utifrån att jag faktiskt kan det. Att jag har förmågan och erfarenheterna. Väldigt många med min bakgrund överlever inte och väldigt många blir inte författare. Det gör att jag kände att om jag klarar det och kan det så kan det vara värdefullt.
Hon har varit ute mycket och pratat om både aprilboken och oktoberboken i sociala sammanhang och på sociala konferenser. Anhöriga har närmat sig henne.
– De vill berätta. Jag har varit så tagen genom åren. Det kommer fram människor som kan skaka av gråt. Det finns ett stort vi; ”Jag förlorade min son”, ”Jag växte upp med en mamma som...”. Det är den kollektiva rösten som genom åren mött mig som jag försöker teckna ned i den här senaste boken (aprilboken reds. anm.) Den här oändliga sorgen som driver runt på våra gator, den tysta sorgen, den hemliga sorgen, den skamfyllda sorgen. Människor bär på liknande erfarenheter, men de pratar inte med varandra.
Är det den som skapar den här ensamheten, som också gjorde att du vid 40 års ålder trodde att du var ensam om din erfarenhet?
– Ja, trots att jag redan som barn visste att jag delade mina erfarenheter med många kompisar. Men vi pratade inte om det för att samhället var tyst, säger Susanna Alakoski.