I Knutte Westers utställning " Gryning utan namn" på Havremagasinet är det återkommande temat att lämna spår - vad som finns kvar när en person lämnar en plats. Det kan vara barnhemsbarn i Riga, papperslösa flyktingar i Sverige eller hemlösa på ett härbärge i Brooklyn.
– Det är människan, hens liv och dess situation som är det viktiga, säger Knutte Wester.
Han beskriver sig själv som en berättare eller återberättare. Konstnären skildrar samhällets otillräckligheter genom att arbeta tillsammans med människor som på olika sätt drabbats av orättvisa. Utifrån sina ideér och intryck så skapar han sedan skulpturer, filminstallationer och sociala projekt som rör sig runt samhällsteman som utanförskap, inkludering och hiarkier i samhället. Han besökte själv som nybliven förälder Riga i Lettland för nio år sedan.
– Landet var fullt av momument för varje ny ockupationsmakt har byggt nya för att bli ihågkomna. Jag som nyss fått barn hade barn på näthinnan. Det finns massor med lettiska barn som ingen vill ha och som växer upp på barnhem.
– Barnen har alltid symboliskt en väska packad och väntar att bli önskade i Lettland eller någon annanstans. Barnen, eller mina vänner på barnhemmet är en del av Lettlands samtidshistoria men ingen gör ett monument av dem. Så då gjorde vi ett själva tillsammans, säger Knutte Wester.
Det blev ett hemlöst monument över barn som samhället ville gömma och glömma bort tillsammans med några sjuåringar. Det finns också en film som visar arbetsprocessen på en bildskärm vid skulpturen.
– Med gipsavgjutningar fick alla barnen bidra med delar till skulpturens kropp. Jag pusslade sedan ihop delarna som gjutits samman. Jag tänker inte att jag ska bli en talesperson för någon men för att göra konst som jag blir berörd av så måste jag göra den tillsammans med andra människor. Första dagen på daghemmet så sa jag åt barnen att jag behöver hjälp, kan ni hjälpa mig och inte tvärtom.
En annat verk kommer från när Knutte Wester besökte New York förra våren.
– Jag gjorde workshops på familjehärbärge som är för hemlösa mammor med barn. Jag hade någon slags idé att det skulle bli ett slag konstverk men efter ett tag höll jag på att ge upp och såg det mer som ett socialt projekt, säger han.
Men då mötte han pojken J och allting förändrades.
– Han hade bott på ett annat härbärge, innan dess på ett till och ytterligare ett till. Han växer upp som en flykting i sin egen stad trots att de haft en lägenhet som familjen blivit vräkt ifrån.
I pojkens berättelse växte det sedan i fantasin fram ett konstverk som de gjorde tillsammans. Knutte bad om lov att få göra en avgjutning av pojkens axel som de sedan placerade på stället där familjen bott. Innan staden vaknade till liv limmade de fast axeln på väggen.
– Den ska ses som ett fragment och minne av ett barn som en gång bodde där och borde ha bott där fortfarande, säger Knutte Wester.