Hon skrattar lite förläget. Det sammanbindande temat i Maria Fribergs utställning är bilder på barn, en utsatt grupp. Bilden med sonen Mingus, i dag nio år, är ett dokumentärt porträtt på så sätt att alla objekten är hans egna men framför allt är det en metaforisk bild om överskott och konsumtion.
– Som fyraåring på bilden hade han alla dessa saker. Då tänker jag att hur gick det här till. Det var nog inte så bra. Jag är ju också en del i det, säger Maria Friberg.
Hon försöker göra samtidsporträtt.
– Man reagerar på saker och ting som händer runt omkring en i samhället. Bilden med sonen var ett viktigt startskott om tillhörigheter eller vem man tillhör.
– Har man en massa tillhörigheter så tillhör man nästan grejerna själv. För det blir en massa saker att bära runt på. Ägandet kan nästan ta över, säger Maria Friberg.
Hon vill att det som först ser lite enkelt och tilltalade på ytan ska börja skava när betraktaren tittar lite närmare på bilderna.
– Jag jobbar väldigt estetiskt med vackra bilder. Om det är för hemskt vill ingen se det. Det ska finnas vackra tilltalande jobbiga undertoner. Då kan man ta till sig det för det är ändå en vacker bild.
Hon beskriver sig själv som regissör i sitt konstnärskap men tar inte sina egna bilder.
– Nej, men jag bestämmer hur jag vill ha bilden. Jag har en kameraman, ljussättare och assistenter som hjälper mig om det är något större projekt. Är det ett mindre projekt är det kanske bara jag och kameramannen som åker någonstans, säger Maria Friberg.
Vem lånar ut sina barn till bilderna?
– Det är vänner, eller vänners vänner. Min son har varit med ibland eller min systers barn. När jag skulle fotografera barn på ett återvinningsställe så blev det för dyrt att frakta dit barn och deras föräldrar så då fick jag kontakta ett fotbollslag.
Hon har visat sina bilder på konsthallar och museum runt om i världen.
På en av utställningsbilderna som finns med på Havremagasinet ligger ett litet barn och sover med hörlurar på sig. Den bilden satte ett galleri stopp för vid en utställning.
– Den upplevdes väl för provocerande. Folk undrade vars barnets föräldrar var.
Maria Friberg konsumerar också en del själv för att kunna producera sina bilder som den när två barn nästan drunknar i legobitar.
– Jag fick en bra bildidé men behövde massor med lego. Sonens räckte inte men jag kunde låna en kubik lego av vänner. Sedan fick jag också köpa en kubik lego själv vilket kostade mig 30 000 kronor.
– Det var lite komiskt. Jag måste själv överkonsumera för att kunna ta en bild om överkonsumtion, säger Maria Friberg.