Det hon bygger upp är en del av den ödelagda planeten "M-Golis".
- Det är en installation kopplad till ett filmprojekt i science fiction-genren som jag också arbetar med. Jag karaktäriserar huvudpersonens hem där på planeten. Det kommer bara att synas i mörkret.
Medan lastbilar anländer till Havremagasinet med andra konstnärers bokstavligt tunga verk, ryms Lale Khorramians material i en ordinär väska. Hon har rest från New York och den självlysande, gula tejpen, en stansapparat och UV-lysrör är materialet.
Hon gillar att bygga utställningen bland de många pelarna.
- Jag älskar det här huset, det är ju fantastiskt! Det har ju också en historia, det faller hela tiden havre från taket ner på mitt arbete. Det är roligt och titta här, det finns ju kvar havre också i golvplankornas springor!
I Åsa Bergdahls barndom var Boden en sluten stad. På vägen från hemmet i Heden cyklade hon dagligen förbi Havremagasinet. Nu bor hon i Ångermanland men återvänder och ställer ut bilder av sin gamla hemstads förvandling.
- Det är paradoxernas plats. Det kallar jag också utställningen. När jag växte upp befann sig militären i en annan värld. Allt var så hemligt och så bevakat, det var fullt av grönklädda, vita män.
Hennes bilder visar militärstadens förvandling från det kalla krigets dagar. Hur kvinnorna kommer in i det militära och invandrarna. På en av bilderna sitter ett medelålders par på hjässan till Rödbergsfortet. Den kallar hon Släpp.
- Hon är lite otålig, vill släppa taget och gå vidare men han håller fast vid det gamla, vid svunna stormaktstider när ryssen var fienden.
Åsa Bergdahl förklarar att utställningen bygger på att vara bodensare och krafsa runt i hörnen i det lilla.
- Staden var ett stängt rum. De fem forten runtom och så staden som en skål. Nu är bara skålen kvar.
Även om staden öppnat sig finns militären kvar, men det är inte längre den gamla värnpliktsarmén som bara skulle försvara landet. Nu ska Bodens soldater med sina vapen framtvinga fred, som det nya militärspråket lyder, också i fjärran länder.
- Den svenska militären far ut i världen. Samtidigt har människor från den fjärran världen kommit hit. Vi byter liksom plats med varandra, säger hon om målningen där hon kombinerar Bodens stadsplan med Mazar-i-sharifs i Afghanistan.
Militären är en av Bodens basnäringar. Den andra är handeln. Det illustrerar Åsa Bergdahl med en bild av stadens galleria Enter. Där ligger tomhylsorna i drivor vid rulltrappan och genom takfönstret syns en stridsrobot som stiger till väders.
Basnäringen som utövas på kaserngårdarna har också präglat bodensarna och det går inte ur. Det konstaterar Åsa Bergdahl när hon återvänder.
- Arvet av den basnäringen är att människorna har lättare att säga ja och nej, och det ganska snabbt. Det är en militär tradition, det ska inte tvekas. Det är ofta tidsbesparande, men ibland kan det gå åt skogen.
Ännu är det bara ett par av konstnärerna som börjar få fason på utställningarna, men på lördag ska allt vara klart.
- Vi kommer att hinna, lovar Peter Sundström, Havremagasinets marknadsförare och säljare.