Lodalen skriver om pappa
I romanen "Dårens dotter" gör författaren Mian Lodalen upp med en far som aldrig var som alla andra. "Jag bestämde mig för att jag har rätt att berätta min historia", säger hon.
Foto: Pär Bäckström
Dårens dotter är berättelsen om den vuxna Connie som ser tillbaka på sin barndom - en barndom som inte direkt var som alla andras. Efter att modern begått självmord växer hon upp först hos mormor, sedan hos moster Britta och hennes gnällige man Lennart. Men emellanåt - mestadels när det passar - dyker pappa Ted upp.
Ted är gränslös, galen och fantastiskt rolig - en charmör och kvinnojägare. Men också föraktad, en fängelsekund och en självupptagen jättebebis.
Connie älskar sin pappa villkorslöst och visst - pappan älskar också Connie på sitt sätt. Men han för med sig en tillvaro av aldrig sinande händelser; stulna trädgårdstomtar, dödstävlingar framför tåg, porrbiografbesök och skyttelektioner med AK4. Sådant där som kanske inte direkt är lämpligt för ett sexårigt barn...
Mian Lodalens egna uppväxt kanske inte riktigt såg ut på samma sätt. Historien har skrivits om och karaktärer lagts till.
- Skulle jag skriva min barndomsskildring på riktigt skulle den inte bli trovärdig för den är så uppåt väggarna galen. Jag har istället fått normalisera den lite, säger hon när hon talar inför publiken på Bok&Bild i Luleå.
Men karaktären Connie är förvisso hon själv - det medger hon.
- Och Ted är min pappa Rolf. Han är ganska sant skildrad om än ur min egen synvinkel.
Det låter som att det var lika delar terapi och önskan att berätta en galen och bitvis väldigt rolig - mitt i all svärta - historia som slutligen fick Lodalen at skriva boken.
- Jag har vetat hela mitt liv att jag skulle berätta om min pappa, men jag visste inte att det skulle bli i bokform. Jag hade lite ångest när jag skrev för man lämnar ju verkligen ut en människa. Men jag bestämde mig till slut för att jag har rätt att berätta min historia. Pappa själv är förvånande nog helnöjd, speciellt med att han framställs som en tjejmagnet, säger hon och skrattar.
Mian Lodalen är en sprudlande scenpersonlighet. Hon berättar öppet om sig själv och sina erfarenheter och har alltid nära till skrattet. Men livet har inte alltid varit så lätt, medger hon.
- Det är klart att min tillit blev skadad av min uppväxt och jag har fått jobba mycket på det. Jag bestämde mig tidigt för att gå i terapi och det hjälpte mig jättemycket. Men även att skriva boken har hjälpt. Jag var tvungen att gå i både Connies och pappans skor och försöka förstå varför de gjorde som de gjorde. I dag har jag försonats med min pappa och därför är det viktigt för mig att min bok också är hoppfull.
- En av de häftigaste grejerna med människor är ju att vi har en inneboende kraft att klara av saker. Det finns många maskrosbarn ute i världen.
Så jobbar vi med nyheter