En stark utvecklingshistoria

Det händer onekligen mycket i en tonårings liv och livet för den sextonårige pojken i Mikael Niemis nya ungdomsroman Skjut apelsinen är inget undantag. Inte nog med att han försöker frigöra sig från sin hopplösa mamma, han försöker också frigöra sig från sig själv och sin barndom. Under många år har han gått som en skugga i skolkorridorerna, klädd i beigea kläder, av medellängd, medelvikt och med medelmycket finnar och råttfärgat hår - så anonym att han varken kvalar in till stekare eller tönt, de där som sticker ut på varsitt sätt.
Som av en nästan gudomlig ingivelse sätter han sig ner vid köksbordet och sätter pennan till pappret. Resultatet blir en dikt - och inte vilket dikt som helst. Pojken själv är övertygad om att han är ett plötsligt uppflammande poesigeni. Stärkt av denna hybris bestämmer han sig för att pånyttfödas - som någon som tar plats.
Men det blir inte någon sund reinkarnation, snarare en desperat och närmast destruktiv. Pojken tar på sig en städrock (!) och bestämmer sig för att möta glåporden som han vet kommer att följa. Det kan man i och för sig tycka är starkt gjort, men när reaktionerna klingar av tvingas pojken ta till allt mer drastiska metoder för att visa omvärlden sin brist på rädsla. Och så eskalerar handlingen.

Mitt i berättelsen finns också en bihistoria, som egentligen handlar om pojkens vän Pålle. Han vill å sin sida inte så mycket förändra sin situation - snarare ta makten över den. Han är på många sätt betydligt mer destruktiv än den sextonårige pojken och genom Pålle skildrar Mikael Niemi allt som kan gå fel i ett barns uppväxt och de skrämmande påföljderna, när temat istället svänger till fenomenet skolskjutningar.
Då känns ju onekligen poesins kraft - om än ibland destruktiv - som ett bättre alternativ. Att frigöra sig genom orden och pånyttfödas till en annorlunda fysisk person genom att ta en publik i besittning. En katharsis som missförstådd konstnär.

Skjut apelsinen är först och främst en mycket starkt berättelse om en pojkes frigörelse, men med ovan nämnda bihistoria i tankarna finns här också en slags pendang som visar vad som händer när en människa inte finner rätt verktyg för att överleva och utvecklas. Här finns också en slags kärleksförklaring till konsten, som den förlösande kraften.
Boken har visserligen fått epitetet ungdomsroman, men som vuxen läser jag med lika stor behållning - kanske mer. För den äldre som läser Skjut apelsinen finns förstås igenkänningsfaktorn, men också en blick in i den nya generationens trauman - något som Niemi skildrar med förvånansvärd träffsäkerhet.
Språket är - som alltid hos Niemi - mustigt på sina ställen och på andra närmast lyriskt. Det märks att Niemi själv har den poetiska ådran.

Och den tornedalska skrönan är heller inte alltför långt borta. Här finns gott om skratt, men också partier som gör ont i magen.
En kärlekshistoria à la Hollywood, men också krass realism. Ja, till största delen är Skjut apelsinen närapå dramatisk i sina yviga gester och svärta, fängslande och aningen, aningen bisarr.
Och framförallt är den det bästa jag läst av Niemi sedan Populärmusik från Vittula.