När Otto Hahn 1946 tog emot sitt Nobelpris i kemi nämnde han inte med ett ord Lise Meitner i sitt tacktal och bara i förbigående i sin Nobelföreläsning. Trots att de hade arbetat tillsammans i 30 år. Och trots att det var hon som hade förklarat och analyserat hans experiment, vars resultat han själv inte riktigt förstod. Hon räknade ut att kolossala mängder energi frigörs vid sprängningen av atomer, s k fission. Det var julen 1938. En kunskap som skulle få stor betydelse för världen.
Om Meitner har nu Hedvig Hedqvist skrivit en biografi - Kärlek och kärnfysik - som i första hand koncentrerar sig på hennes vänskap med Eva von Bahr, som är författarens mormors syster och var Sveriges första kvinnliga docent i fysik. Framställningen bygger främst på Meitners brev, von Bahrs finns inte bevarade.
De båda fysikerna träffades i Berlin 1912, där Meitner forskade. Det blev ett möte som utvecklades till en livslång vänskap. Kontakten dem emellan var till en början väldigt intensiv, under en period arbetade von Bahr också i Berlin men så kom kriget och hon for hem till Sverige. De skrev ofta till varandra och Meitner planerade för deras gemensamma framtid.
Vi får följa dem fram till 1960-talet genom två världskrig och den dramatiska mellankrigstiden. Till och från upphörde deras korrespondens, men den tog alltid fart igen. Hedqvist berättar ingående om alla turerna i deras förhållande och spekulerar också i vari det bestod. Idag skulle vi tolka det som ett lesbiskt förhållande, men det behöver det inte ha varit.
I sista minuten 1938 flydde Meitner, som var österrikisk judinna, till Sverige med von Bahrs hjälp och på julafton samma år gjorde hon uträkningarna om atomklyvningen. Äran för den tog Otto Hahn ensam. Efter kriget stannade hon kvar i Sverige, men flyttade till England strax innan hon dog 1968, nästan 90 år gammal.
Hedqvists bok är intressant, grundlig och inte minst angelägen för att den lyfter fram Meitner och von Bahr, vars liv kom att gå så skilda vägar, som de pionjärer och förebilder de är.
De stred båda för att få ta plats i en manligt dominerad forskarvärld, där kvinnor ansågs underlägsna.
Och sent omsider - efter kriget - fick Meitner den uppmärksamhet hon förtjänade som banbrytare inom kärnforskningen. Det strömmade utmärkelser, priser och utnämningar över henne och hon fick även ett grundämne uppkallat efter sig, nr 109 Meitnerium.
Men Nobelpriset fick hon aldrig även om hon nominerades 15 gånger, bl a av Max Planck, Niels Bohr och Albert Einstein.