Under lördagens Bok och bild samtalade Carolina Falkholt med Konsthallens Erica Rönnbäck om konstens betydelse för människan. 

Carolina Falkholt är nyligen hemkommen från Azerbajdzjan där hon på uppdrag av den svenska ambassaden gjorde en väggmålning av en transperson. Väggmålningen kom på plats under fyra intensiva arbetsdagar och väckte så starka reaktioner att den målades över av polis bara några dagar senare. . 

– Fördelen var att det ledde till över en timmes debatt om att vara queer i nationell tv i Azerbajdzjan, det hade aldrig hänt tidigare. 

Artikelbild

| Den stora väggmålningen på Kungsgatan i Luleå prydde fasaden i väntan på att en ny byggnad kom på plats.

Som barn kände sig Carolina Falkholt ofta ensam och ett utanförskap. Det var inte förrän hon började med graffiti som hon hittade ett sammanhang där hon kände sig hemma. 

– Jag har funderat på hur sexualitet och makt hänger ihop med det offentliga rummet, konsten och existensen. Det är både banalt och väldigt komplicerat. Det är mycket språket och orden som man inte egentligen inte kan prata om. Det är inte alltid att konsten är det mest nödvändiga. Att säga ”vi måste ha konst”, och ställa det mot ”vi måste ha ett sjukhus” exempelvis så är kanske konsten inte det mest nödvändiga. Men vi måste också ha konst. Världshälsoorganisationen har nu lagt till ytterligare ett begrepp när det gäller hälsa, nämligen spiritual health, som man kan översätta till existentiell hälsa. Det begreppet att må väl är en viktig del och där känner jag att konsten kommer in. Och ännu viktigare den offentliga konsten. 

Det är också utsattheten hon känt som barn som varit hennes sätt att göra sig hörd genom konsten och fortfarande är det stora väggmålningar som hon gärna ägnar sig åt. Ofta är det målningar som väcker uppmärksamhet och provocerar. 2017 målade hon en stor erigerad penis på en husfasad på Manhattan. Målningen väckte stor uppmärksamhet och den blev övermålad bara några dagar senare. 

– När jag kom till New York första gången så blev jag inbjuden av de legendariska graffitimålare som varit på besök i Sverige. Då var det jobbigt att vara ensam tjej som målar graffiti i Stockholm, så jag nästan flydde från stan. När jag kom tillbaka så blev det mycket lättare, för då hade jag ju erövrat den världen och man såg på mig som att jag som konstnär hade ett värde.