De öppna gränserna är en stor anledning till att dansaren Titta Court trivs så bra, och att hon och familjen stannat kvar i norra Finland.
– Jag tycker mycket om att det finns Torneå-Haparanda, det är väldigt öppet kulturellt här i Tornedalen. Det kändes så välkomnande.
Att nu mötas av staket och beväpnad gränspolis tycker hon känns overkligt och sorgligt.
Som kulturarbetare har hon tillstånd att fortsätta färdas mellan Finland och Sverige i arbetet, som hon har gjort i alla tider. Dansens värld är gränslös.
Inför en två månader lång vistelse i samhället Utsjoki by, i allra nordligaste Finland, studerade hon det samiska språket och samisk historia, och kunde göra sig förstådd när hon byggde upp dansverket "Taamottu" tillsammans med ortsbefolkningen och musikern Ulla Pirttijärvi.
– Jag tänker att när jag är i Sverige ska jag prata så mycket svenska som möjligt, och i Finland pratar jag finska. Man får så mycket mer av kulturen när man kan prata. Även om jag inte kan allt på svenska kan jag göra mig förstådd. Om jag skulle flytta till Utsjoki nu skulle säkert det samiska språket komma tillbaka.
Hennes cv består av sex A4-ark fyllda med utbildningar, föreställningar och olika projekt inom dans, språk och historia.
– Jo, men jag har ju jobbat i nästan 30 år, säger hon ödmjukt.
Danskonstnären Titta Court föddes i den lilla staden Sodankylä i norra Finland. På den tiden, under 1960-1970-talet, flyttade många från norra Finland till Sverige.
– Men vi flyttade till Åland när jag var ett år, och bodde där i fem år innan vi kom tillbaka till Finland.
När Titta Court var 15 år kom en danslärare till stan.
– Redan under första lektionen kände jag ”okej”. Från första stund kändes det som hemma.
Efter tips från en lärare gick hon dansgymnasiet i Kuopio, därefter danslinjen vid Teaterakademin i Helsingfors.
– Det var meningen att jag skulle bli danslärare och flytta tillbaka norrut. Jag stannade i Helsingfors i nio år, mest som dansare, men efter sju år började ”norr” kalla mig tillbaka.
Först gjorde hon en liten turné till Frankrike, där hon hittade sin make, engelsmannen John Court. De bodde i ett år i England där han avslutade sina studier innan färden gick till Sodankylä.
– Det var meningen att vi skulle stanna tills vårt första barn fötts, sedan skulle vi flytta till Kanada. Det är därför jag har efternamnet ”Court”, jag tänkte att i Kanada är det svårt att säga "Korrrhonen", som jag hette tidigare, säger hon leende – med lång betoning på ”r”.
Men de åkte aldrig till Kanada. Efter 20 år bor de fortfarande kvar i norra Finland.
– Vi hittade ett fint ställe i Torneå där vi har var sin studio att jobba i.
Hon fick jobb på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda och startade olika dansprojekt.
I Helsingfors jobbade Titta Court mest som dansare, men i Lappland fanns varken koreografer, dansscen eller danspublik. Istället dansar hon på gallerier, museer, i bastun, i skogen, på ålderdomshem och skolor.
– Jag är inte så intresserad av att göra föreställningar på ”black box” eller traditionell scen. Hellre gör jag mer platsspecifika verk.
I coronans tid har hon gjort en serie med tre korta filmer där hon med glimten i ögat guidar och dansar sig genom Tornedalens museum, som sedan 2014 är ett gemensamt museum för Torneå och Haparanda.
– Det blev ett eget coronaverk, som kom till under den tiden när det plötsligt inte fanns några jobb, allt var inställt på obestämd tid. Det var jättekul att göra, att vara i en process. Jag tänkte att det är ganska hårt för människorna här i Tornedalen, det har varit svårt att ha gränsen stängd, så det bara blev så. Jag hade inte tänkte göra något humoristiskt från början, det bara kom när vi jobbade.
Hon har en bredd och mångsidighet som dansare och är alltid öppen för nya projekt. Tillsammans med fotografen Jaakko Hekkilä startade hon ”Lappiballadi” för några år sedan:
– Det älskar jag! Vi bara hoppar in i bilen och kör efter de mindre byvägarna. När vi ser ett hus går vi in och frågar om vi får dansa och ta bilder. De får välja musik och jag dansar, de sitter i soffan och jag står framför tv-n. Det är nära, men inte svårt, de känner sig inte besvärade. Efteråt fikar vi och pratar lite.
Hur reagerar folk när ni kliver in?
– Först kan de vara lite tveksamma, men när vi berättar vad det handlar om brukar de tycka om det. När vi ska åka säger de saker som ”ni gjorde min dag”, eller ”det här var som medicin”.
Sommarens planer på att åka till ryska Karelen blev inte av på grund av pandemin och stängda gränser.
– Men nästa år! Vi fortsätter, vi kan inte stoppa det, det är underbart.
För två år sedan gjorde de ”En plats för tankar” tillsammans med Tornedalsteaterns chef Erling Fredriksson:
– Det var Erlings musik, Jaakos bilder och min dans. Vi hade en föreställning i Luleå och en i Rovaniemi och hoppas på fler.
Tillsammans med en kollega i Rovaniemi gjorde hon ett verk för ungdomar som de turnerade med.
– Vi åkte till en liten stad eller by på morgonen och gjorde först en föreställning på förskolan, sedan flyttade vi över till skolan och på eftermiddagen till högstadiet.
Titta Court arbetar ofta internationellt. I år skulle hon ha åkt till irländska Limerick för att göra en duett med en dansare från London, men det är flyttat till nästa år. Men hon försöker hela tiden hålla sig sysselsatt, trots att det är svåra tider.
– För mig är det viktigt att vara i process under den här tiden när jobben ställs in. Jag har börjat göra små videor med mig själv för att lära mig det. Men det är svårt när jag inte får dansa med kollegor.
Kärleken till dansen var ögonblicklig och självklar, och den består:
– Det bara känns att jag är hemma när jag rör mig. Det är svårt att prata om och beskriva verk, men det känns så hemma när jag dansar och använder kroppen. Det var så på en gång när jag upptäckte dansen. Innan jag började var jag en frustrerad ung människa som inte visste vad jag skulle göra. Jag ville studera, jag ville inte bo i Sodankylä. Men sen kom dansen och jag kände ”okej, det ska jag göra”. Och så har det alltid känts sedan dess.
– Vi är ju kroppsliga människor. Man behöver inte förstå, man kan bara uppleva. Vi är så mycket i hjärnan, så det är viktigt att man lyssnar på sig själv.
Titta Court har dansat mycket inom psykiatrin på sjukhus. Hon berättar att forskning visar att bara genom att titta på någon som dansar kan man känna och uppleva.
– Det känns att jag ger dem möjlighet att vara i kroppen, även om de inte dansar själva.
Hon använder sig mycket av tekniken ”Skinner release” som hon är utbildad i.
– Det är en somatisk teknik som vem som helst kan göra, du behöver inte vara intresserad av dans eller vara dansare. Det är en frigörande teknik som är kul att utöva.
I april skulle hon ha haft premiär för ett nytt koncept för skolbarn, och hon är redo att dra igång ett dansverk för barn och ungdomar som bor i familjehem. Precis innan vi sågs i Haparanda var hon på ett möte om Torneås 400-årsjubileum 2021. Hon jobbar i hela Barentsområdet och har ett stort kontaktnät.
– Sen är det jätteintressant med det som händer i Luleå med Dansinitiativet. Det var meningen att jag skulle dit i våras, men då kom corona. Och Moskosel creative lab är jättekul, det känns att det händer mycket inom dans i norra Sverige.
Det är vanligt med skador och förslitningar för dansare, men Titta Court har klarat sig bra.
– Jag har varit lyckligt lottad, det har inte hänt. Jag jobbar också mycket med tekniken ”Skinner release”, och undviker hårda rörelser, som nutida dans. Även när man är ung bör man tänka på hur man jobbar.
Hon ogillar ”åldersdiskrimeringen” inom dansen.
– Det är många, även kollegor, som säger att okej, när du är 40 är du slut. Det tycker jag inte om. Man borde se på dansscenen, se alla åldrar. Utomlands är det många grupper där även gamla människor dansar, det är härligt att se.
– Men då måste man tänka på hur man tränar. Man kan använda en teknik som kallas ”reminder”, även när man sitter vid datorn eller städar.
Och Titta Court vill dansa vidare, länge, länge än:
– Jag hoppas att jag fortfarande kan dansa om jag blir 80 eller 90.