Fanny Kivimäki flyttade från Kiruna som fjortonåring för att följa sin livsdröm: Att dansa. I dag är hon en mångsidig dansare och koreograf som skapar egna föreställningar och projekt. Sedan några år är hon bosatt på ön Tjörn i Bohuslän tillsammans med sin man och deras två barn.
Längtan till Kiruna är fortfarande lika stark.
– Vi är hemma flera gånger om året.
Men den här gången stannar hon och familjen ända fram till våren.
– Mitt första projekt är en föreställning i Loussabacken som jag döpt till ”Free Verticals”, en blinkning till Ruben Östlunds skidfilm ”Free Radicals”.
I slutet av november gör hon föreställningen med åkare från Kiruna på snowboard och freeski.
– Det som är positivt är att det finns snökanoner i en slalombacke. Sen är det kylan då, men den kan man nog räkna med i slutet av november, men man vet aldrig, säger hon.
Idén till föreställningen uppstod för fem år sedan då Fanny Kivimäki gjorde ett projekt på en snöhög i gamla Kiruna centrum där hon stod i yllekostym. Hon träffade några killar som sa att de ville åka och trixa i backen, och tyckte det var coolt att hon stod på skidor på en snöhög.
– De var helt fascinerade av den ganska mörka föreställningen, där musiken och uttrycket var tungt. Men det var något som klickade där med oss. Jag kände att jag måste få jobba med de ungdomarna som åker för framtiden, vill jobba för framtiden. Det jag jobbade med på snöhögen var snarare sorgen över att Kiruna skulle flytta och försvinna. Då ville jag arbeta med ungdomar som har hoppet.
Hon fick kontakt med Björn Pettersson Thuuri på Kultura Kiruna som hade samma dröm, som nu blir verklighet.
Hur gör man koreografi till utförsåkare?
– Jag tänker att de är grymma på sina tricks, de kan göra en massa som jag absolut inte kan göra, men det är inte det vi fokuserar mest på. Jag vill binda ihop hela åket, det är mellanrummen jag vill jobba med. Från att man startar tills man kommer till hoppet, vad händer där, vad är tajmingen?
De ska jobba med nykomponerad musik, ljussättning och kostym.
– Vi ska väva ihop en helhet av alla de 20–30 åkarna, att de har ett sammanhang som för oss som publik blir en helhetsupplevelse.
I våras åkte Fanny Kivimäki upp på inspirationsresa.
-- Det jag går i gång på är när de står i en klunga innan de ska åka, när de samlas mitt i backen, och sen när de släpper i väg. Och hur snabbt de kommer efter varandra till ett hopp. Jag ser musikaliteten i deras åk.
– Jag är jättepepp på det här, det är så spännande när jag inte kan se det framför mig, det är så mycket nerver som gör att det är så roligt att jobba med.
Målet är att ha en backe ungefär två veckor innan föreställningen.
– Det hade varit bra för åkarna att kunna repa med mig. Men oavsett vad kommer det att bli en föreställning. Senare kanske det blir en till, en uppföljning.
Och planen är att stanna en längre tid i Kiruna denna gång:
– För mig är det viktigt med rötter, traditioner och familjeanknytning. De här myrarna har morfar plockat sina hjortron på, den här mattan har mormor vävt. Därför är det så djupt rotat i mig varifrån jag kommer och vad jag tillhör. Och jag längtar hem till det. Jag vill känna efter om jag hör hemma där fortfarande.
– Vi älskar snön, vill bo där det finns snö, vill att våra barn ska få leva med snö. Därför tycker jag det är en väldig möjlighet nu när vi kunde ordna det så här. Vi kallar det att provbo hemma. Varför inte bo här halvårsvis?
Fanny Kivimäki började dansa på kulturskolan i Kiruna när hon var fyra år. Så småningom förstod hon att man faktiskt kan jobba som dansare, och började på Svenska balettskolan i Piteå. Men att flytta hemifrån redan som fjortonåring var ett stort steg.
– Det var ganska jobbigt i början, jag grät många gånger. Men jag har aldrig varit så lycklig som när jag har fått stå på scen, fått dansa med kompisar och själv.
Sedan flyttade hon till Stockholm och Kungliga svenska balettskolan.
– Det var ännu tuffare, men jag har lärt mig mycket, fått god arbetsmoral och disciplin. Min målmedvetenhet har funnits hela tiden men har definitivt stärkts av skolan. Många blev förstörda och fortsatte inte att dansa, men för mig funkade det. Men jag kände att ”jag” måste få finnas kvar.
Hon snaggade håret för att slippa ha det i knut och var aktiv i elevrådet. Hon är fortfarande politiskt engagerad och tycker att det är viktigt att göra sin röst hörd och stå upp för demokratin, även under skoltiden.
– Drömmen var att bli dansare, och det blev jag. Så det var ju lyckat, säger hon.
Varför dans?
– Dansen är ett universellt språk. Jag kan tala med vem som helst, det känns både inom mig och dem jag möter, min publik, även om jag inte sagt några ord. Det är ett sätt att förmedla djupa känslor och skeenden utan ord. Det är en konstform som kan beröra alla, oavsett språk och förmågor.
Fanny Kivimäki växte upp vid Luossavaaras sluttning, på Luossaområdet.
– Jag gick på Loussaskolan och mamma och pappas hus står kvar. Däremot försvinner hela centrum.
När hon var hemma i april promenerade hon genom staden där de satt upp avspärrningar för att riva Erskinehusen.
– Jag såg grävmaskinen gräva sönder husen, det var helt … jag bara gick och grät. Det var otroligt starka känslor, även om jag förberett mig som alla andra. Men när jag går där själv, känner och ser hur det försvinner, inser att det är sista gången jag ser det där hörnet där jag såg morfar gå med sina stavar till mormor på boendet. När man kommer till en gammal plats kommer minnen tillbaka, och de platserna kommer inte att finnas kvar.
Hon försöker dock se det positiva:
– Det är en ny stad, vi ska göra det bästa. Men jag tror att det tar tid. Den nya generationen kommer nog att känna mer kärlek och själ i den nya staden.
Ändå finns hemkänslan för Kiruna kvar, längtan till familj och släkt, men också till den natur som hon växte upp i.
– Fjällen, skogen och marken är en miljö som jag känner mig hemma och trygg i. Även om jag varit borta länge är jag mycket bättre på den naturen än den i Västra Götaland. Och vi ska bo i en lägenhet med bättre utsikt än jag växt upp med. Det är som en dröm ändå.