Det är frestande att göra en utvikning kring Mohamed Omars tidigare förehavanden som radikal muslim. Det är det ena. Det andra är ”att man är sin debut.”

Jag tänker ta fasta på vad Mohamed Omar själv skriver om sin nya diktsamling: ”Jag betraktar den som min egentliga debut. De tidigare verken var skrivövningar.”

Mohamed Omar är stilsäker och berättar om platser och personligheter. Det personliga upphäver den linjära tiden och dåtid och nutid blir ett.

Artikelbild

Mohamed Omar.

Vi kryssar bland flera manliga, historiska gestalter. Får ta del av otaliga litterära referenser. Det märks att Mohamed Omar är beläst och lärd, men att balansen mellan manliga och kvinnliga referenser haltar. Jo, några kvinnor nämns: Bäckströms änka, en kvinnlig chef, Annika och en svart honkatt.

Det här är en randanmärkning till en lyckad återkomst, förlåt, debut.

Som Sherlockian är det ofrånkomligt att inte återge några rader ur Den underliga stencirkeln: ”Jag är barnsligt förtjust i Sherlock Holmes”, skriver Mohamed Omar och beger sig ut på en baskervillsk hed:

”Han har mörkt hår, ljus hy och blå ögon. / Han har mina ögon, min näsa, min mun. / Ja, det är faktiskt min rock han har på sig. / Men det finns en skillnad: / medan mitt ansikte uttrycker förvåning, / uttrycker hans besvikelse. / Det är inte meningen att vi ska mötas. / Nu kan han inte slutföra sitt verk.”

Jag kan inte Uppsala – men det kan Mohamed Omar. Och jag är övertygad om att många uppsaliensare kommer att gilla den här boken. Detsamma för dem som inte satt sin fot i staden. Kännedom om en stad kan inskränka sig till just kännedom. Men om man inte förmår att förmedla den är den inte mycket värd. Det kan Mohamed Omar. Och bra poesi är bra poesi.