LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Black Sabbath är just nu ute på sin avskedsturné, som lämpligt fått titeln ”The End”. Redan den nionde juli sa Ozzy Osbourne, Tony Iommi och Geezer Butler tack och hej till Sverige, och den andra februari gör bandet sitt sista gig någonsin i staden där allt började, Birmingham.
Black Sabbath har sedan debuten 1970 släppts 19 studioalbum, av skiftande kvalitet och med gitarristen Tony Iommi som enda fast medlem. ”You can only trust yourself and the first six Black Sabbath albums” var det någon som sa, men vilket är Black Sabbaths bästa respektive sämsta album? Duo Nöje har listan över Black Sabbaths sex första album från bäst till bra, och ett man bör undvika:
1. "Master Of Reality" (1971)
Debuten i all ära, men det är här Black Sabbath för första gången blir riktigt tunga. Lyssna på "Into the Void" och "Lord Of This World", såhär tung musik fanns inte innan "Master Of Reality", men Black Sabbath lyckas skapa en helt ny genre genom att stämma ner instrumenten och helt enkelt bara spela lite saktare än alla andra. Det här är albumet som på allvar la grundstenarna för både stonerrock, doommetal och en mängd andra metal-genrer.
2. "Paranoid" (1970)
Titelspåret och "Iron Man" behöver knappast någon närmare presentation, men Black Sabbaths genombrottsalbum har så mycket mer att erbjuda. I "War Pigs" gör Ozzy sitt livs vassaste sånginsats, "Hand Of Doom" lyckas vara både mörk och ödesmättad utan vare sig dödsgrowl eller drop-C gitarrer, "Planet Caravan" visar hur man kan vara psykedelisk utan att flumma ut i Paisleymönstrade orgelsolon och "Electric Funeral" och "Fairies Wear Boots" bjuder på riff som de flesta andra band bokstavligt talat hade kunnat döda för.
3. "Black Sabbath" (1970)
Måhända det till imagen mörkaste Sabbath-albumet, med klassiker som titelspåret, "N.I.B". Men soundmässigt är det här bandets i särklass bluesigaste giv. B-sidan innehåller covers på låtar av The Aynsley Dunbar Retaliation of bluesrock-bandet Crow, och på "The Wizard" får vi till och med höra Ozzy gå lös på munspelet för första och sista gången i Black Sabbaths karriär. Men "Black Sabbath" är, trots att den riktiga tyngden ofta lyser med sin frånvaro, en milstolpe i utvecklingen av heavy metal, inte minst vad gäller image.
4. "Sabbath Bloody Sabbath" (1973)
Bandet spinner vidare på den lite luftigare och tunnare ljudbilden från "Vol. 4" (se nedan), och fortsätter att experimentera med synthar, keyboards och stråkar, även om det inte på något sätt tar över. Det som placerar "Sabbath Bloody Sabbath" ovanför "Vol. 4" på den här listan är framför allt att låtmaterialet i stort håller högre klass. "Killing Yourself To Live", "A National Acrobat" och "Sabbath Bloody Sabbath" är givna på varje Sabbath-playlist med självrespekt.
5. "Vol. 4" (1972)
Ett album som många skulle ha placerat först på den här listan. Sedan releasen för 44 år sedan har det byggts upp en alldeles egen liten kult runt "Vol.4", både vad gäller musiken och det ikoniska omslaget. För första gången tog Black Sabbath steget upp ur den murriga källare där de tre föregående albumen soundmässigt befunnit sig. Det sker både på gott och ont. Låtarna känns mer utvecklade och välskrivna, samtidigt som de förlorar i tyngd.
Med det sagt är det här fortfarande ett riktigt bra album, bland de mest odödliga spåren finns "Snowblind" och bandets första renodlade ballad "Changes".
6. "Sabotage" (1975)
Det sista riktigt helgjutna Sabbath-albumet. Redan här hör man tendenser till att bandet var på väg att bli ett i mängden istället för hänförare av en helt egen genre, med lättviktiga snedsteg som den alldeles för poppiga "Am I Going Insane" och den körtyngda och i ärlighetens namn bara konstiga "Supertzar".
Men här finns också några omistliga Sabbath-klassiker. "Symptom Of the Universe" har kallats för en av de första thrashmetal-låtarna, "Hole In The Sky" tillhör bland det bästa bandet gjort och "The Writ" innehåller ett av de elakaste riffen Tony Iommi skrivit. Hade Black Sabbath lagt av efter "Sabotage" hade de troligtvis ändå haft precis samma status som idag.
Undvik: "Forbidden" (1995)
Tony Martin (från underskattade "The Eternal Idol") är tillbaka bakom mikrofonen efter att Dio ersatt honom på 1992 års oväntat stabila platta "Dehumanizer". Och även om Martin gör ett helt ok jobb så är det här så långt ifrån de tidiga årens Black Sabbath man kan komma. Varken låtarna eller produktionen fungerar, och inledande "The Illusion Of Power" bjuder på rap (!) av Ice-T (!!).
Det känns inte som någon slump att det här i nästan två decennier var Black Sabbaths sista album. Är man ett nitiskt Iommi-fan kan man med lite vilja säkert hitta ett eller två tuffa riff även här, men annars gör man bäst i att låtsas som att "Forbidden" aldrig existerat.