LĂS FLER NĂJESNYHETER PĂ DUONOJE.SE
2007 slĂ€ppte Eva Dahlgren âPetroleum och TĂ„ngâ, vad som skulle komma att bli hennes sista album pĂ„ nĂ€stan tio Ă„r. För Duo Nöje berĂ€ttar hon att den lĂ„nga pausen helt enkelt berodde pĂ„ att hon inte kĂ€nde nĂ„got behov av att göra musik.
â Det dök upp en massa andra grejer som ockuperade hjĂ€rnan, och det tog sin tid. Sen var det en period nĂ€r jag kĂ€nde att det liksom inte var nödvĂ€ndigt med musik, jag hade inte det dĂ€r "brinnet", och dĂ„ kan man ju inte vara musiker.
Men suget efter musiken kom sÄ smÄningom tillbaka, nÄgot Eva Dahlgren delvis kan tacka sjÀlvaste Ingrid Bergman för.
â Jag jobbade som fotograf pĂ„ dokumentĂ€ren om Ingrid Bergman som kom för ett tag sen, och det arbetet gjorde att jag började fĂ„ musik i kroppen igen. Jag började höra och kĂ€nna att, Ă„h, vad hĂ€rligt det Ă€r med musik, sĂ„ jag började skriva igen. Man mĂ„ste ju ha nĂ„gonting man vill berĂ€tta, och som bara man sjĂ€lv kan berĂ€tta, det Ă€r viktigt.
Resultatet blev sĂ„ smĂ„ningom albumet âJag Sjunger Ljusetâ, som slĂ€pptes i april i Ă„r. Men trots att det vid det laget hunnit gĂ„ nĂ€rmare nio Ă„r sedan föregĂ„ngaren, den i sĂ€rklass lĂ€ngsta tiden mellan album i Eva Dahlgrens karriĂ€r, kĂ€nde sĂ„ngerskan inte av nĂ„gon direkt nervositet för hur det skulle tas emot.
â Jag kĂ€nde att jag kan inte göra nĂ„t annat eller nĂ„t bĂ€ttre Ă€n det hĂ€r. Och antingen hĂ„ller man vĂ€l med mig eller inte (skratt). Det var inte sĂ„ mycket att vĂ€lja pĂ„. Och jag har ju gjort det hĂ€r sĂ„ mycket och hĂ„llit pĂ„ sĂ„ lĂ€nge, jag har kanske fĂ„tt en lite annan instĂ€llning till mitt arbete pĂ„ senare Ă„r, sĂ„ jag var inte alls nervös.
Arbetet med âjag Sjunger Ljusetâ tog sin början i Brooklyn med producenten Nathan Larson (make till Cardigans-Nina Persson). Men det var först nĂ€r hon trĂ€ffade producenten Johannes Berglund och ett gĂ€ng musiker frĂ„n gamla hemstaden UmeĂ„ som det klickade ordentligt för Eva Dahlgren.
â Jag började spela in plattan i Brooklyn, vidare till Manhattan, Göteborg och Malmö. Sen hittade jag de hĂ€r musikerna pĂ„ Hagagatan i Stockholm, de har gett mig en otrolig glĂ€dje till att spela igen. Och det kĂ€nns kul att de flesta av dem Ă€r frĂ„n UmeĂ„. SĂ„ den hĂ€r plattan har Ă„kt runt en del innan den hittade rĂ€tt.
I samband med albumslÀppet gav sig Eva Dahlgren ut pÄ sin första klubbturné sedan 80-talet. Höstens turné Àr nÄgot av en förlÀngning av det, Àven om det rÄder en viss brist pÄ renodlade klubbar i Sverige.
â Jag gillar klubbkĂ€nslan, det Ă€r nĂ„got vĂ€ldigt intimt, pĂ„ ett skönt sĂ€tt. Folk kan stĂ„ upp och röra pĂ„ sig, gĂ„ till baren och köpa en öl om det blir trĂ„kigt. Det blir en annan stĂ€mning, mer frihet i rummet. TyvĂ€rr finns det ju inte sĂ„ mycket klubbar lĂ€ngre, men vi har vĂ€ldigt fina konserthus och det Ă€r inte sĂ„ illa det heller.
PĂ„ onsdag har det blivit LuleĂ„s och Kulturens Hus tur att fĂ„ besök av Eva Dahlgren och bandet. Under turnĂ©n blandar hon lĂ„tarna frĂ„n âJag Sjunger Ljusetâ med Ă€ldre material, och hon menar sjĂ€lv att hon hittat en tydlig röd trĂ„d som löper genom det mesta hon gjort.
â Efter den första lilla vĂ„rturnĂ©n satte jag mig ner och lyssnade igenom allt jag gjort, vilket inte Ă€r vĂ€rldens hĂ€rligaste jobb (skratt). Men det roliga var att jag sĂ„g att jag skrivit om ungefĂ€r samma saker sen jag var 17, mycket handlar om en enorm frihetslĂ€ngtan. Ibland lĂ€ste jag först texterna och tĂ€nkte att, ja, men det hĂ€r Ă€r ju en bra lĂ„t. Sen lyssnade jag pĂ„ lĂ„ten och bara, nĂ€, det var det inte (skratt). Men det blir mycket material frĂ„n nya plattan, men ocksĂ„ gamla lĂ„tar som vi kĂ€nner passar in i det hĂ€r soundet som vi har nu; mjukt, stort och hĂ€rligt.