Sara: Det första som slår mig på väg in till scenerna i Slottsskogen är att alla ser likadana ut, och jag med. En arme av unika snöflingor i mönstrade kaftaner, sportiga ryggsäckar, sneakers och jeansshorts. Way out west-helgen verkar ha fått bättre väder än hela den övriga svenska sommaren och festivalen har sålt rekordmånga biljetter, enligt arrangörerna.
Jag får tyvärr genast problem med min längd. På torsdagskvällen spelar FKA Twigs, hon gör en slags modern (mar)drömmig pop. Det visuella är viktigt, speciellt när det gäller en artist som FKA Twigs. Hennes senaste musikvideo innehåller tillexempel en förlossningsscen i skogsmiljö, hon är också före detta dansare och rätt så jävla cool. Det är hårt att vara kort på festival (shout out till Leif Pagrotsky!). Det enda jag ser av FKA Twigs scenshow är skarpt vitt ljus och ljushåriga mansnackar.
Alexandra: Under fredagseftermiddagen knockas jag totalt av den glädje och kärlek som Angélique Kidjo bjuder på. Hennes spelning förvandlades snabbt till en stor dansfest och i slutet av spelningen är stora delar av publiken uppe på scenen och dansar loss tillsammans. Är sugen på att själv försöka ta mig upp till scenen men fegar ur som vanligt.
Sara: På fredagen väntar jag på Pet Shop Boys. Medan jag väntar ser jag Caribou (det var bra!) och Ms Lauryn Hill. Lauryn Hill spelar Fugeeslåtar och The miseducation of Lauryn Hill-låtar i en mer soulfunkig kostym, bandet tar mycket plats. Kanske blir det en eller två Bob Marley-covers för mycket för mig. Jag hoppas istället att Lauryn Hill ska sakta ner lite. Stanna lite längre i någon låt, men hon stannar knappt för att ta emot applåderna efter Doo wop (that thing) som avslutar konserten.
Även om jag längtat hela dagen blir jag ändå lite sen till Pet Shop Boys på Flamingoscenen på grund av öltält och tjöt. Jag möter en kompis på vägen "Det är bara projektioner", hon låter besviken. Projektionerna visar sig dock vara rätt fantastiska, dansarna klättrar på fasader och flyger över google earth bilder så att man nästan får svindel. Det känns som 3D-bio borde göra. De två moderna dansare som Pet Shop Boys har med sig är också fantastiska, under Suburbia dansar de med djurhuvuden och i slutet under Go West på styltor. Pet Shop Boys har hållit på i typ 30 år men Neil Tennant sjunger fortfarande som en pojke – nästan i alla fall. Hitsen – It's a sin, Always on my mind, West end girls med fler är självklara. Men bäst gillar jag den lite mer loja, vemodiga discon i Domino Dancing. En mörk kväll på en stor scen passar detta helt perfekt. Lasershow, dans och ingen jävla spelglädje.
Alexandra: På fredagsnatten tar jag en buss till Frihamnen och Bananpiren, som ligger under Göta Älvbron på Hisingen i Göteborg. I ett hamnmagasin äntrar Jonathan Johansson scenen när fredag har övergått till lördag. Ljusshowen är lika vemodig som Jonathan Johanssons röst och blandningen av min trötthet tillsammans med hans vemod och ljusets rörelser i lokalen gör spelningen väldigt speciell. När livet är ljuvligt och jävligt på samma gång. Den känslan.
Jag vill ge dig allt som inte gått sönder.
(Ps. På lördag spelar han på Musikens Makt i Lule. Jag tror att mötet mellan Jonathan Johansson och den Norrbottniska sensommaren kommer bli fantastiskt.)
Sara: Lördag börjar med 26 gradig värme och stekande sol, men övergår snart i ett klassiskt GBG-regn. När Amason spelar öser det ner, jag armbågar mig in under tältduken vid Linnéscenen med min blöta plastponcho från SJ. Sura blickar. Det blir en rätt trevlig stund utan några direkta överraskningar förutom en cover på Foreigners I wanna know what love is som tar mig rätt tillbaka till mellanstadiediscot.
Alexandra: Strax innan nio på lördagskvällen står jag och väntar på Lorentz vid Linnéscenen. Jag står alltså i Slottsskogen i Göteborg men mina känslor och tankar är tillbaka ett år i tiden, till midsommarafton i Kiruna 2014. Alla som var i Kiruna då minns den midsommaraftonen, hur fulla de än var. Det var midsommarafton då det snöade, då barnen istället för att dansa runt midsommarstången gjorde snögubbar. Midsommarafton då vi alla Kirunabor fotade snön och la ut på sociala medier och skrev någonting vitsigt om snö på midsommarafton samtidigt som vi alla kollektivt starkt ifrågasatte vårt val av bostadsort. Jag och min kompis Lisa satte oss i hennes bil och började köra planlöst den midsommaraftonen. Vi åkte till Jukkasjärvi och tillbaka. Körde längst öde vägar. Lät vindrutetorkarna gå på högvarv. Mitt i all misär kopplade vi min telefon till hennes stereo i bilen. Vi slog på Lorentz skiva Kärlekslåtar som hade släppts tidigare i juni det året men som vi inte riktigt hade hunnit lyssna igenom innan dess. När musiken började ljuda ur högtalarna förändrades allt.
Tänkte leva life, tänkte leva life, huh. Du behöver inte om du inte vill va med. Dom sa en dag ska vi alla dö. Jag sa alla andra dar ska vi inte det.
Trots att det kändes som att vi var långt bort från att leva life där och då blev Kärlekslåtar soundtracket till resten av den Norrbottenssommaren (som ju blev fantastisk till slut) och är den största musikupplevelse jag haft på flera år.
Trots att det nu är en sensommarkväll i Göteborg och inte en snöig midsommarafton i Kiruna är känslan inom mig densamma när Lorentz kör inledningen till låten Där dit vinden kommer nu som när den började dåna ur högtalarna i bilen då. Lika drömsk, lika euforisk, lika mycket viljan av att släppa taget om allt och bara flyta med.
Det är så mycket folk vid Linnéscenen. Alla vill ha en bit av Lorentz. Han behöver inte ens sjunga själv, det gör publiken åt honom.
Tänkte leva life, tänkte leva life, huh.