Jag älskar bra solister och om fyra takter ska solot inledas, så tiden är knapp. Tonarten är nästan alltid känd liksom antalet takter och allt som oftast så är det också fastslaget vilken genre det hela simmar runt i. Här kan man välja säkra kort och komma fram till ett förväntat resultat, det kanske är bra ibland men eftersom jag har lätt för att bli uttråkad (somnade en gång stående på ett dansbandsrep, och jag som hade trott att bara hästar var kapabla till det) så väljer jag nästan alltid ett annat förhållningssätt; jag improviserar. Intellektet kan användas vid komposition och textskrivande men på scenen och när det gäller solon så är det bättre att plocka fram vilddjuret, eller som man säger i Kalix; två slag med kättingen, skickar dig i kuvösen.
Här uppstår ibland en dans på slak lina, där man kan känna att kontrollen är på väg att försvinna. Till det kan man förhålla sig på flera sätt, att inte få panik är dock att föredra, för ibland måste tanken och den medvetna handlingen förpassas till ett låst rum långt in i hjärnan och något annat måste ta över. Det man hör eller ser måste följas av det man gör och fort ska det gå, då duger det inte att tänka efter för då är stunden förbi. Fråga Messi eller Zlatan om ni har tillfälle.
Det kan vara väldigt spännande att befinna sig i landet mellan kontroll och anarki, när man känner dörren till tryggheten gå i lås bakom sig och då man lyckas öppna nästa dörr i den tonala väven och rädda sig över till andra sidan. Judar i landsflykt brukade säga; nästa år i Jerusalem, om gud vill och skorna håller. Den värld som solisten försöker nå är något abstraktare, även om ett strängbrott kan vara nog så konkret.
Ett bra exempel på stor musik som uppstår i stunden är saxjobbet på Rolling Stones "Waiting On A Friend". I slutet av Sonny Rollins solo så händer det något, man kan riktigt höra poletten ramla ner. Plötslig växer saxspelet från ett taktslag till ett annat från habilt till världsklass.
Ry Cooder har sagt att man vid slidespel ska ”go whereit'sdangerous and sayyes”. Våga och vinn alltså. Kanske bättre att spela magiskt ena gången och halvtaskigt den andra än att vara ganska bra, läs småtrist, två gånger i rad.
Annars kan man göra som Charlie Parker. Först lär man sig alla skalor i alla tonarter, sedan glömmer man bort dem och börjar lira.