Själv föredrar jag mosaiken, att lämna över ett utkast till sina medmusiker som vi sedan förädlar. En detaljförändring av en i grunden bra låt kan lyfta den till betydligt högre höjder. En insikt så god som någon.
Apropå insikter så kan de ju dröja med att infinna sig.
En gång för länge sedan, hade just skaffat en D-stämd slidegitarr, så förde jag och Mats Schubert följande samtal.
"Den är svår, tersen på tunna D-strängen", sade Mats, varvid jag aningslöst och med nybörjarens hela oförstånd svarar;
"Nej då, inte alls".
I någon mån hade jag väl rätt, spelar man på D-strängen så blir tersen ett Fiss, och visst, det är en smal sak att pricka den med slideröret men det är ju en hel ocean mellan F och Fiss och det är kanske där någonstans man vill hamna, men var? Är man riktigt djärv, eller dum kanske, så finns det ju också ett parti mellan Fiss och G som kan vara spännande. På vissa gamla tyska barockorglar så finns det två tangenter för till exempel diss och ess, bara en sådan sak. Om någon undrar över själva definitionen av en blåton, så går det bra att lyssna på Duane Allmans solo på "Stormy Monday", Live at Fillmore East. Otis Redding är också en nyttig läxa.
En gång för om möjligt ännu längre sedan huserade Kårhuset i Luleå i den del av Stadshotellet som sedan blev Allis och efter det bibliotekets tidskriftsavdelning. De band som gjorde störst intryck var Kebnekaise och Fläsket Brinner. Fläskets extranummer och den enda låten med sång, var Elvis första miljonsäljare och listetta, "Heartbreak Hotel". Tungt. Tungt var det även för mina tonårsöron som det sedan pep flera dygn i.
Häftigaste giget var nog annars Rory Gallagher på Roskilde, Wasa Express som skulle spela efteråt på samma scen fick se en salig publik vandra iväg i natten.
ZZ Top på Göta Lejon var också kul.
Har just passerat sidan 600 i "Ulysses", den nyöversatta versionen alltså, en mycket märklig bok, kanske som livet självt. Mycket talar för att den inte ens kommer att ta två år att läsa ut. OK, jag har läst annat också under tiden men den känns inte som något man sträckläser. Som gammal taltidningsredaktör med erfarenhet även av bokinläsning, så slås jag av hur enormt svårt det måste ha varit att göra talbok av "Ulysses".
Nästa association är given, även om "Tales of brave Ulysses" skrevs av Eric Clapton och Martin Sharp; Jack Bruce är död, låtskrivare och basist extraordinär, ändå är det nog hans röst som jag kommer att sakna mest. Rope ladder to the moon, tack Jack.
En musiker som jag upptäckt på senare år är Ali Ekbar Cicek, skivan Turkish sufi musik, Folk lute of Anatolia. Rytmiskt ganska mystiskt för en västerlänning men grymt bra. Något som jag dock inte har lyckats övertyga någon annan än Andreas Norberg om. Glad påsk.