Inga störningar från "Mellon" tillåts. Hur det funkar för TV-tittarna i rummet bredvid tänker jag i min självupptagenhet inte på, jag är ju trots allt gammal proggare och följaktligen hårt indoktrinerad vad gäller schlagerns uselhet.
Den här gången gjorde jag dock ett undantag och lyssnade på Molly Pettersson Hammars bidrag. Hennes mamma trombonisten Mimmi Hammar är ju från Boden och har tillsammans med sin syster Karin, även hon trombon, lirat en del i Luleå, så jag var lite nyfiken. Molly hade en rejäl pipa och var väldigt bra, naturligtvis åkte hon ut. Lite skönt ändå att inte behöva ändra uppfattning om sakernas tillstånd, alltså; schlagerhelvete på bästa sändningstid, vik hädan.
Annat var det 1975 när Anton Svedbergs Swängjäng på konserthuset i Stockholm framförde sin version av schlagereländet. På scen stod artister som: The Ragnars Orkester, Dasse Bälgmagen, Rudolf Vasselino och Björn Tjafs. När röken (eller var det kanske dimman?) lättade, titeln på vinnarpekoralet var ju trots allt Lützen, stod herr Tjafs, alias Björn Sjöö, där i sina enormt höga silverfärgade platåskor som segrare.
Av bussresan ner minns jag två saker – Flu iklädde sig rollen som outtröttlig reseledare och jag köpte en Vox ac 30 av Ted Ström. Väl framme så hittade vi yngre pojkar till slagverksförrådet i konserthuset där vi gick lös på orkesterpukorna och en enorm gonggong, som under konserten som följde framgångsrikt användes av Kornet. Vaktmästaren slog här nytt personligt rekord på 100 meter och stoppade våra vidare utforskningar. Underbart är kort sägs det.
Inför spelningen var många väldigt nervösa, så även jag. Ett besök på ringbaren på Hötorget skulle lindra symptomen. Två mellanöl och en smörgås på brickan, väl framme i kassan lägger kassören beslag på min dryck och eftersom jag inte har åldern inne så misstolkar jag situationen, kastar mig halvvägs över disken och skriker; ta hit ölen! Varvid snubben med ett försmädligt leende öppnar flaskorna och ställer tillbaka dem på brickan. Thank you.
Till sist så var det dags att spela. Dan Bergman inledde så här: ”Nu ska vi leverera ett nödrop från ett betonggetto i Luleå, det kan vara vilket betonggetto som helst. Det är vi som är originalet. Ni kanske tycker att vi spelar jävligt högt … men det skiter vi i”.
När vi hade lirat låten som hette "Betongrock" bytte vi raskt ut våra gitarrer mot attrapper som vi med stor iver slog sönder varvid jag, iförd jesussandaler, lade till en sista spark. Smärta, nageln intog plötsligt en i förhållande till stortån märklig vinkel, men vad gör man inte för konsten.