– Vet du, jag kan inte spela så där enkelt som du kan.
Va? Här hade jag avverkat ett halvt liv som gitarrist i en fåfäng strävan att spela både fort och svårt och så får jag av själva mästaren höra detta. Skulle det alltså vara svårt att hålla saker enkla och att sträva efter att hitta själva kärnan? Här blev som genom ett trollslag en brist förvandlad till en styrka. En mer paranoid människa hade kanske tagit Stefans ord som en förolämpning men i mina öron lät det mer som ett konstaterande och att han kanske mest kommenterade sig själv.
Under avdelningen omvälvande musikupplevelser så måste jag tacka Peter Smoliansky, trummis i Rost och Eldkvarn för att han spelade Aretha Franklin för mig, skivan var "Live att Fillmore West". Tredje man i soffan på Assessorsgatan på Södermalm var Werner Modiggård, Eldkvarns trummis. Från första låten som var ”Respect” till och med den sista, ”Reach out and touch”, satt vi knäpptysta. Jag blev helt mosad; Hur kunde någon sjunga så, och vilket otroligt bra band.
En annan stor musikupplevelse var en konsert arrangerad av Hermelinsskolan på biograf Vågen. En kvartett med bland andra Bernt Rosengren på tenorsax och Björn Alke, kontrabas, lirade ”Bä bä vita lamm”. OK det var ju bara början och slutet som gick att känna igen och det 38 minuter långa mittpartiet ägnades åt improvisationer.
– Fan var det inte helt enormt!? frågade jag en av mina klasskamrater i den åttahövdade publiken.
– Enormt? Det var det sämsta skit som jag någonsin hört!
Thank you.
Men hur är det i dag då? Jodå, jämna plågor, fingrarna värker och gagerna är usla men annars är det bra. Jag är inblandad i flera intressanta projekt och Bonnes Band spelar regelbundet, Björn Sjöö har nog en ny låt till varje repetition och de är bra. Med åldern kommer djupet och nyanserna.
Bonnes Band är den främsta, och möjligen enda, utövaren av lulehasaprogg, en genre som dock är väldigt rymlig.
Just nu arbetar vi med en rocklåt som innehåller ett kontrabassolo med stråke, signerat Tommy Skotte. Lägg till det Mats Danells svängiga trummor och Andreas Norbergs ibland utomjordiska gitarrspel så borde ju gången vara krattad. Eller?
Vår låtkatalog innehåller kanske 100 originaltitlar som spretar åt alla håll och för alla med lite inblick i branschen framstår ju det här mer som ett katastrofscenario än receptet på succé. Här vill jag dock citera pedal- och dobroesset från Skeppsvik, Ulf Edlund, eller egentligen hans t-shirt; “Riktiga musiker har dagtidsjobb”. Lite surt sa räven kanske men det är kul att kunna bestämma själv utan att fråga idoljuryn.
Nu längtar jag efter Ebeneser. Att Svartöns Blues är med är bra och tänk om det gick att mötas lite mer över genregränserna för att lira tillsammans.