LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
– Jag har vunnit en tusenlapp på travet också, fortsätter grannen.
– Bra för dig, själv drog jag in tvåtusen på triss, kontrar jag utan att skämmas.
– Men, fortsatte min granne nu nästan desperat, jag hörde att Kikki Danielsson har varit sjuk.
Då tittar jag lite snett ner på honom och säger:
– Jaså säger du det, själv läste jag att Allen Toussaint har dött.
Här noterar jag att min samtalspartner liksom sjunker ihop och antar formen av en badboll som glömts kvar på en höstlig strand. Morgonens kraftmätning är över.
Sista tåget har så att säga gått för Allen Toussaint men hans musik är ändå överallt och i himlen så jublas det antagligen. Människan gjorde ju till och med bra disco, om nu ”Night people” kan inrangeras i den genren.
Som pianist var Allen Toussaint påverkad av Professor Longhair, som precis som namnet antyder var flint. Under en turné i USA träffade några, från Luleå utflyttade, musikanter herr Toussaint. Det var i New Orleans och sista giget på deras turné.
Alla var trötta och ville hem. Allen Toussaint som skulle lyssna på svenskarna anlände ståndsmässigt i sin guldfärgade Rolls Royce och en av kamraterna fick skriva en autograf åt den store samt blev erbjuden att hänga med hem till Levon Helm för en sen sittning i glada vänners lag, något som min vän plötsligt hör sig själv tacka nej till.
Turnétrött får här en helt ny innebörd.
Vi talar alltså om Allen Toussaint, inte Idol-vinnaren utan om en snubbe som förutom ett antal egna hits har jobbat med sådana som Meters, Solomon Burke, Dr. John och Little Feat.
Det här var också mannen som skrev några av blåsarrangemangen till The Bands Last Walz, bland annat ”The night they drove old dixie down” och möjligtvis även till ”Caravan” där Van Morrison stjäl showen med sin makalösa insats.
Själv har jag på campingen i Vuollerim, i väntan på att Eddie Wilde skulle gå på som huvudakt – eller möjligtvis enda akt, suttit bredvid Jokkmokks Jokke som mumsade pizza och drack öl. Här blev det inte något autografskrivande, även om jag lurade på att be honom signera min blonda 1958 Telecaster.
Under natten som följde hölls vi dessutom vakna av att någon hade kopplat en av världshistoriens första mobiltelefoner till bilens signalhorn.
Hundåren alltså. Hur gammal kan en hund bli tro? Björn Sjöö har från det ena till det andra skrivet en ny låt som heter ”Aldrig Bitter” och jag tar utan att blinka till mig budskapet i texten, även om det får mig att framstå som mer dubbel än jag är hel.
Nä nu ska jag lyssna på ”On your way down”, så jag säger som Sanny Åslund; tack för visat intresse och kom ihåg, det är som mörkast just innan det börjar ljusna. Förresten, hur kunde jag veta att just du skulle läsa det här?