LĂS FLER Ă SIKTER FRĂ N DUO NĂJES KRĂNIKĂRER HĂR
Ibland Ă€r Rileys musik elektroniskt malande. Melodierna som slingrar in sig i varann Ă€r inte insmickrande men skapar stĂ€mningar som likt mantran trĂ€nger igenom bruset. Det finns en inspelning frĂ„n Amsterdam i Ă„r av Rileys banbrytande In C, frĂ„n 1964. Det Ă€r stor sĂ€ttning med trĂ€- och bleckblĂ„sare, jaktharpa, violin, viola da gamba, kontrabas, elgitarr, slagverk, flöjter, sĂ„ng och keyboards. Att lyssna pĂ„ det hĂ€r Ă€r som att i sin jakt pĂ„ fjĂ€llets öringar utforska en ny Ă€lv; ska bara gĂ„ runt nĂ€sta krök, och nĂ€sta âŠ
PĂ„ senare tid har nĂ„gon gjort sig till talesperson för bĂ„de gamla Agda och hennes uteblivna plĂ€ttsylt samt diverse uteliggare som nĂ„gra flyktingar ska ha tagit maten ur munnen pĂ„. Ni vet de dĂ€r mĂ€nnen som Ă€r i sin bĂ€sta Ă„lder och som i valet mellan att rĂ€dda sin familj eller sin telefon undan krigets fasor, ska ha valt det senare. Snart drar vĂ€l trollen en lans för tiggarna ocksĂ„. NĂ€r jag var liten och bodde i Göteborg sĂ„ gick det historier om att invandrarna odlade potatis i vardagsrummet och sĂ„ sjöng vi barn; hej hopp alla judebarn, gaskran gaskran, hela danÂŽ, Dylan han sjöng The Times They Are a-ChangingÂŽ. En liten gĂ„ta; vad finns det för likheter mellan dagens Svenskt NĂ€ringsliv och 1930-talets IG Farben? Svar; förhoppningsvis inga och helt apropĂ„ sĂ„ har pekoralet âThe last act of a desperat womanâ med Ebba Busch Thor i huvudrollen haft premiĂ€r pĂ„ mindre nogrĂ€knade biografer.
Tjugo minuter in i Terry Rileys In C sÄ har alla instrument luftats och musiken Àr bÄde lugnande och helande. Kanske nÄgot för alla som i sin iver att hÄlla mÄnga bollar i luften brÀnner ut sig? TÀnk sjÀlv, Messi driver in frÄn högerkanten, kroppsfint, tempovÀxling, hÀr kÀnner mittbacken ett oemotstÄndligt sug efter en grillad med bröd, och just nÀr den lilla tian ska göra mÄl sÄ Àr det plötsligt tre bollar pÄ plan. Det fungerar inte.
HalvvÀgs in i Rileys komposition sÄ har intensiteten ökat för att i minut 36 plana ut i ett pastoralt ljudlandskap. Efter det en lÀtt distad elgitarr direkt följd av bleck- och trÀblÄs. UngefÀr hÀr lyfter jag frÄn meditationsmattan och börjar levitera. Efter nÀstan 70 minuter Àr det roliga slut och jag gÄr in för landning. I vÀntan pÄ konserten sÄ lyssnar jag ocksÄ pÄ A Rainbow in Curved Air som slÀpptes 1969 och inspirerade The Who till introt pÄ Baba OŽRiley.
Hemkommen frÄn den musikaliska jordenruntresan pÄ Kulturens Hus, som förutom Terry Riley och sonen Gyan ocksÄ innehöll gitarrduon Gothenburg Combo, möts vi av 120 decibel. Hade visst bokat rep med 67 Purple Fishes. FrÄn publik till musikant pÄ nolltid och efterÄt sÄ lÄg jag lÀnge och lyssnade pÄ alla ljud som studsade runt i mitt huvud. Musik, det Àr grejer det.