MER OM HELGEN PÅ JOKKMOKKS MARKNAD PÅ DUONOJE.SE
Hösten blev inte vad Magnus Ekelund hade planerat för och efter att ha diagnostiserats med OCD tog han ett avbrott från turnerandet och rampljuset. Från ett år där han plötsligt varit Norrbottens hetaste artist klev han in i frysboxen och stängde dörren efter sig.
Strax efter klockan elva på lördagskvällen, efter det sedvanliga introt Antikrist, kliver han in genom Café Gasskas entrédörr och möts av en hetvägg bestående av en fullsatt och rejält uppvärmd lokal. Från kylan in i hetluften.
Om jag talar för mig själv kan jag konstatera att Kitoks break även varit välbehövligt för lyssnaren. Det var drygt ett halvår sedan jag såg Jokkmokks Beastie Boy och när Premium Gold dånar ut inför en lyrisk hemmapublik förstår jag att jag saknat det här.
Downtown Mayhem, Sthlm City, Norrsken i baren, Helleluja (Krossa eller krossas), Paradise Jokkmokk … Kitoks repertoar känns som gamla vänner som vi inte träffat på länge, vilket naturligtvis passar en hemvändarfest som marknaden perfekt.
Problemet med dessa återföreningar är oftast att det inte är särskilt bekvämt, fysiskt. Café Gasskas är överfullt och jag som trodde att jag hade en bra plats framför scenen hamnar snart bakom/under/intryck i en folkmassa. Därför blir det inte heller någon ljudmässig succé och Stina Wikström och Erik Zettervall har båda lämnat instrumenten hemma.
Det är väl skit samma? Tänker ni. Och det skulle det så klart ha varit om jag inte vore så nyfiken på Kitoks nya material. Denna kväll bjuder han nämligen på smakprov från kommande albumet. Ingen sömn innan Gällivare känns som en hit, med Mattias Alkberg på besök och en beat som får mig att tänka på massor – men jag kan inte komma på vad det låter som. Damn it.
Jag förstår ändå att det är en låt som mår bra av att spelas på hög volym och på Café Gasskas gör den sig inte riktigt rättvisa. Tror jag. Svårt att höra.
Coolast är ändå att uppleva Magnus Ekelund spottskrika sig ur något jag inte uppfattar namnet på. En poppigare melodi med vilt sparkande text (”Det är för sent att ångra vad ni gjort, det är jag som står kvar här när allt är slut” – ungefär) och det känns som en sula i ansiktet på de som tidigare stått i hans väg. Men se på honom nu.
Efter cirka en timme har Kitok bränt allt material och allt krut för den delen. Som vanligt är hans sätt att avsluta spelningarna på en behållning i sig. Det är inga extranummer eller svammel.
”Det blir inget mer. Det blir inget mer. Det blir inget mer”.
”Gå vidare med era liv”.
”Vi har kört allt”.
Sedan är det slut. Men det här var också en början och som vanligt på hemvändarfester lovar jag Kitok pånyttfödd vänskap. ”Fan vad kul att se dig igen, vi borde verkligen träffas ofta”.
Jag vet att det är något vi alltid säger, men nu menar jag det faktiskt. Allvarligt.