LÄS MER OM KIRUNAFESTIVALEN PÅ DUONOJE.SE
Det har gått 20 år sedan Lars Winnerbäck släppte sitt första album och det är väl inte mer än rätt att åren premieras. I stället för längre semester och guldklocka kör Lasse (folkkära artister tilltalas bara med förnamn) längre tid mellan skivsläppen och låtskapande med ryggmärgskopiering.
Han behöver inte jobba för att få publikens kärlek heller, den har han tjänat ihop till genom åren. Nu behöver han bara ställa sig på scenen, utan gitarr, med händerna bakom ryggen för att få händerna i luften på publikhavet. Där står han och myser över vad han åstadkommit.
En annan premie: Lars Winnerbäck är enda artisten på Kirunafestivalen som får längre än en timme på scenen.
Men anledningen till att han behöver 110 minuter är troligtvis att han inte annars hinner. Allt går oerhört långsamt.
Efter den sega inledningen med lugna "Lågsäsong", "Kommer och går" och "Utkast till ett brev" lyckas han sänka tempot med uptempolåtarna "Åt samma håll" och "Järnvägsspår".
Efter 40 minuter (där fina "Hugger i sten" är fantastisk) och ytterligare en myspaus med händerna bakom ryggen stämmer stora delar av den massiva publiken upp i "Lasse! *klapp, klapp, klapp* och Winnerbäck tackar ödmjukast med att säga att "det är långt kvar".
Ja i den här takten lär vi få stå här hela kvällen, tänker jag.
Det krävs målmedvetenhet för att lyckas hålla ett sådant tempo, vanligtvis skenar det åt andra hållet live. Men har han hållit på i 20 år ska ingen komma och säga hur snabbt det ska gå – vill Lasse lira segt gör han det (ni kanske känner igen fenomenet från andra arbetsplatser).
Det tar en timme innan "Elden" får fart på gubbarna och det bjuds till och med på gitarrduell. "Kom ihåg mig" och "Solen i ögonen" påminner oss om varför han en gång i tiden var outstanding. Då är det så bra det kan bli.
Tillsammans med sista ”För dig” är det de äldre låtarna som lyfter konserten rejält. Vissa stunder är han fortfarande den Lars Winnerbäck jag minns.
Under 20 år har Lars Winnerbäck skapat en hel del mästerverk och det kan han leva på ännu. Det är fortfarande bra låtar även om det går långsammare och är svårare att sjunga med i, men jag kan inte låta bli att sakna tiden då han hade roligare på scenen – den tiden då jag skulle dela ut femmor i betyg varje kväll.
Kom ihåg det då.