Den innehöll tre låtar: Call me honey, Fools like me och Just wanna make love och var rena rama uppenbarelsen, här hade ju en annan levt i illusionen av att vara en bra gitarrist i ett grymt band, men hur kunde då Rost vara så mycket bättre? Efter att jag hade surat i nästan fem minuter så bestämde vi att vi måste boka dem och Rosts första gig i vår regi gick av stapeln på Blackis.
Allting var planerat in i minsta detalj, det här var ju ett arrangemang av Luleå film & musikförening, och utanför i buskarna så hukade eliten av Luleås spaningspoliser i form av Stor- och Lill-Tore i tron att vi sålde hasch till publiken. Det gjorde vi inte, dock så krängde vi öl, bandet kostade 6000 plus resa och lokalen skulle också betalas, dessutom så glömde några av stadens mer frekventa busar att betala entrén så vi fick ligga i för att få det att gå runt. När röken hade skingrats, två gitarrförstärkare brann ju upp, så hade Lulepubliken fått ett nytt favoritband; Rost, själva definitionen av rock´n´roll. Tack Jan Oldaeus, Matts Alsberg och Peter Smoliansky. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett bandet live men det är ju så att på frågan; hur många gånger behöver du stå i publiken framför scenen när Rost äger densamma? Så är svaret alltid, en gång till.
På senare tid har medielandskapet fyllts med artiklar och tyckande kring Zara Larsson, Günter, Adam Tensta, Louise Andersson Bodin och Tv 4, i och för sig innehållande embryon till intressanta samtal men som i vanlig ordning får ta för stor plats och dessutom hatas sönder och samman.
Personligen skulle jag vilja läsa fler initierade artiklar om Greklands trauma och om det hänger ihop med en ifrågasatt europeisk ekonomisk politik, eller varför inte skriva mer om Irans uppgörelse med P5+1-gruppen med USA i spetsen, rörande begränsningar av Irans kärnenergiprogram. Ni vet den där typen av artikel som delad på Facebook ger tre gilla per 700 vänner.
Mot avtalet står bland andra Israels regering, Saudierna, republikanerna i USA och de hårdföraste mullorna i Iran.
I lilla Luleå har några kulturpersonligheter på ett klumpigt sätt blivit informerade om att de inte ska bita den kommunala hand som föder dem. Här behövs uppenbarligen större förståelse för kulturens roll i ett öppet samhälle. Något som kan få en att nästan skratta ihjäl sig alternativt bli heligt förbannad i dessa sommarliknande tider är; Järva Pride och ledarskribenter som av hänsyn till lågutbildade invandrare vill sänka ingångslönerna på arbetsmarknaden. Politiker och lobbyister är oftast de största komikerna men tyvärr så far vårt gemensamma samhälle illa medan vi som bara iakttar vrider oss i skratt.