LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Alina Björkén:
Modest Mouse – "The Moon And Antarctica" (2000)
Jag hade lyssnat en hel del på Modest Mouse innan jag fick "The Moon and Antarctica" i händerna en julafton. I släkten hade ryktet gått - det här är deras bästa album.
Jag gillade det såklart. Det är ett välproducerat album med många detaljer i ljudbilden och intressant gitarrspel. Inte för att jag tänkte så då.
Jag lyssnade mycket. Jag önskade att jag kunde spela som Isaac Brock, önskade att vi kunde skriva nåt som lät som dem. Jag tänker ofta så - det har hänt med alla mina favoritband - men jag kommer alltid fram till att det vore ointressant att vara en kopia.
Idag, med två KF-album i ryggen och mängder av egna låtar, har jag insett att Modest Mouse och den här skivan ändå har betytt mycket för mitt skapande. För gitarrspelet och för sättet att förstå, skriva och arrangera musik.
Robin Bernhardsson:
Labelle - "Nightbirds" (1974)
Om jag skulle gissa hörde jag Labelles album "Nightbirds" för första gången med händerna i sunkigt diskvatten i nån Stockholmsförort. Att skrubba en vidbränd gratängform, vika bortglömd tvätt eller ta sig hem en sommarnatt blir finare med "Nightbirds", näst förgyllt.
Låten "All Girl Band" är en pärla, "You Turn Me On" är enastående och "Somebody Somewhere" ett örhänge av rang.
Jag är kanske inte den som sitter vid vinylspelaren i trans och glor på en insert, men jag är en person som om och om igen klickar på "Nightbirds"-omslaget på Spotify-appen och uppskattar den dryga halvtimmen av ett himla coolt sound, helt fantastiska sånginsatser och det där andra, som kanske beskrivs som "riv" eller "flärd".
Kanske inte världsomvälvande, men himla fint och minnesvärt.
Måns Lundstedt:
Huggy Bear - "Taking the Rough with the Smooch" (1993)
En kort tid i mitt liv försökte jag vara joggare. Upp och ner och fram och tillbaka längs med elljusspåren hann jag kasta mig, innan jag insåg att den här skivan – min enda lyssning - gjorde sig bäst inomhus. Det är musik som vantrivs i friskhet och solljus.
När man som vanligt insett hur less man är patriarkatet och staten och marknaden kan man spegla sig i den, nära hatet och hoppet i botten av alltihop. Till på köpet är den briljant.
Blandningen av amerikansk hardcore, engelsk anarkopunk och tidig indiepop är på samma gång välbekant och fullkomligt annorlunda. Arrangemangen är helt obegripliga, texterna är fantastiska, känslorna så äkta som någonting kan vara.
Jag vill någon gång kunna få världen att framstå som såhär hotfull, sprudlande och skräckblandat förtjusande.
Den fjärde Könsförrädaren, Janinne Sandström Oja, valde sina tre favoritskivor i egenskap av medlem i Norra Reviret tidigare i år.