LÄS FLER "SKIVORNA SOM FORMAT NORRBOTTENSMUSIKEN" PÅ DUONOJE.SE
Mos Def - "Black On Both Sides" (1998)
Som 16-åring gick jag min dagliga tur på Skivstället, för att gräva skivor och provlyssna, då jag upptäckte en ny skiva och artist.
På studiebidragsbudget provlyssnade jag normalt ett par dagar på Skivstället innan köp, men den här skivan köpte jag efter en lyssning.
Djup, lättsam, kaxig, ödmjuk, melodisk, rytmisk - Brooklynsnubben hade lyckats med allt, tyckte jag. Det är antagligen den skiva som präglat och inspirerat mig mest.
Smolket i bägaren är dock att ”Black On Both Sides” är det enda album som Mos lyckats med.
Cornelis Vreeswijk - "Hommager och Pamfletter" (1981)
Självklart har jag en förkärlek till ”klassiska” hiphop-texter, men jag har alltid velat bemästra fler sätt att skriva på, andra vinklar som kanske är vanligare i andra genres.
Cornelis var nästintill en rappare. Rytmiskt och uttrycksmässigt i alla fall. Jag fick Cornelis med modersmjölken men förstod honom nog först när jag som tonåring grävde igenom mammas skivbackar efter samplingar.
Jag hittade aldrig några bra samplingar men textmässigt har han gjort ett stort avtryck.
Anderson Paak - "Malibu" (2016)
Som framåtsträvande musiker gäller det att inte blicka tillbaka för mycket, så jag vill ha med en skiva som påverkat mig nu under senare tid.
Tidigare i år hade jag väldigt höga förväntningar på Anderson Paaks då kommande debutalbum "Malibu". Förväntningar som uppfylldes med råge.
Om jag tittar på den nya skolan så är han den mest intressanta och sätter den högsta ribban, tillsammans med Kendrick Lamar.
Anderson Paak har helt lyckats sudda ut barriären mellan sång och rap. En nutids-James Brown med övernaturliga rapskills.