Rock
NEIL YOUNG & PROMISE OF THE REAL
"The Monsanto years"
(Reprise)
Bästa låt: "Wolf moon"
Betyg: 2
För tio år sedan protesterade Neil Young mot Irakkriget och krävde att den dåvarande presidenten Bush skulle ställas inför riksrätt. I dag är den allt mer politiske hippierockaren förbannad på biokemiföretaget Monsanto som utvecklar genmodifierade grödor. Upplägget låter bra på pappret, men tyvärr klär han protesten i slapp och slarvig standardrock där låtarna verkar ha skrivits på en eftermiddag.
Young sjunger om storföretag som "kidnappar våra rättigheter" och de svepande texterna rör sig aldrig ovanför plakatnivån. Som debattinlägg är det svagt, och musiken är tyvärr inte mycket roligare. Bara enstaka låtar som "Big box" lyckas piska upp lite av den gamla energin. Riktigt bra blir det först när han överger gitarrharvandet och levererar den akustiska pärlan "Wolf moon", som skulle ha kunnat platsa på klassikern "Harvest".
Daniel Martinsson/TT
daniel.martinsson@tt.se
Electropop
YEARS & YEARS
"Communion"
(Polydor/Universal)
Bästa låt: "King"
Betyg: 3
Adele, Ellie Goulding, Sam Smith; namnen på dem som har vunnit BBC:s årliga talangomröstning "Sound of…" förpliktigar. 2015 gick titeln till Years & Years, som förra året kuskade jorden runt som förband till just Sam Smith. Frågan är om inte kreddstämpeln till viss del har varit en belastning för electropopbandet, som i hemlandet Storbritannien har fått ta emot oväntat tuff kritik för debutalbumet Communion.
Ser man Years & Years som en del av ett avantgarde är kritiken befogad. "Communion" är ett glossigt album utan större djup. Men jämför gruppen med valfritt pojkband och Years & Years går hem med segern vilken dag som helst. Ingen av de kvarvarande medlemmarna i One Direction kan till exempel matcha Olly Alexanders ljuvt pojkaktiga skönsång och hitlåtar som "Desire" och "King" är också bättre än något som finns på 1D:s repertoar. Bara det är gott nog.
Sara Ullberg/TT
R'n'b
THUNDERCAT
"The beyond/Where the giants roam"
(Brainfeeder)
Bästa låt: "Lone wolf and cub"
Betyg: 4
Det går en rak linje från 1960-talets jazz fusion, via Thom Yorke, till Thundercats musik. Så passande då att Stephen Bruner väljer att samarbeta med Herbie Hancock och producenten Flying Lotus _ släkt med pianisten Alice Coltrane _ på sitt senaste alster.
"The beyond/Where the giants roam" balanserar konstant på knivsudden mellan olycksbådande skevhet och förlösande harmonier, pådriven av ett plastigt funkbeat som blommar ut till fullo i skivans mittpunkt "Them changes".
De hypnotiska basgångarna är ledsagare i Thundercats skruvade Underland, och även om resan är kort så finns det hela tiden någonting att återvända till och nya klanger att upptäcka. Inte minst Hancocks pianospel i "Lone wolf and cub". Där och då känns det som om skivan gärna hade fått vara längre.
Patrick Stanelius/TT
patrick.stanelius@tt.se