à sa som var gravid i vecka 29 hade kÀnt av smÀrtor i ryggen sedan halvÄtta-tiden gick upp pÄ övervÄningen för att vila en stund.
Veckan innan hade familjen njutit av vÄren med en skidresa till Dalarna och HÀrjedalen och det var kanske dÀr som à sa drog pÄ sig febern som hon nu haft i tre dagar.
Men vilostunden hjÀlpte inte, smÀrtorna tilltog.
à sa satte sig vid datorn för att googla om smÀrtorna kunde kopplas till hennes graviditet. Informationen hon hittade lugnade henne. Det var troligtvis foglossningar eller förvÀrkar.
à sa bestÀmde sig för att det handlade om det senare.
â Jag hade en tid hos barnmorskan pĂ„ eftermiddagen sĂ„ jag tĂ€nkte att jag helt enkelt fĂ„r hĂ€rda ut, berĂ€ttar hon.
à sa hörde hur Tor och rörmokaren drack kaffe och diskuterade nere i köket. Hon började uppleva situationen som jobbig. Hon ville att rörmokaren skulle Äka ivÀg sÄ att hon kunde prata med Tor om vad de skulle göra.
Men Tor var ovetandes om hur svÄra smÀrtor à sa hade.
Klockan tickade pÄ.
NÀr rörmokaren avslutat sitt jobb och Äkt vidare gick Tor upp pÄ övervÄningen för att titta till à sa.
SmÀrtorna hade förvÀrrats ytterligare och à sa hade nu sÄ ont att hon grÀt.
â Jag bad Tor ringa sjukvĂ„rdsupplysningen för att frĂ„ga hur mycket smĂ€rtstillande jag vĂ„gar ta före mitt besök hos barnmorskan. Jag har vĂ€ldigt ont.
Tor hjÀlpte à sa nerför trappan till badrummet pÄ bottenvÄningen och började sedan söka telefonnumret till sjukvÄrdsupplysningen.
à sa hade nu sÄ ont att hon skrek rakt ut. Tor surfade runt pÄ nÀtet utan att hitta det han sökte. Han hamnade pÄ alla sidor utom den rÀtta. Paniken vÀxte i takt med à sas
svÄra smÀrtor.
DÄ bestÀmde sig Tor för att ringa ett nummer som han kunde utantill.
112.
Medan Tor pratade med ambulanspersonalen stod à sa inne i badrummet och kÀnde hur det började trycka pÄ nerÄt. Hon hade kÀnslan av att hon skulle explodera. Det var dÄ hon insÄg att det inte skulle bli nÄgon ljus och fin bilfÀrd till GÀllivare BB kring midsommar.
Barnet var pÄ vÀg ut och de var fyra mil frÄn nÀrmaste vÄrdcentral och tolv mil frÄn nÀrmaste förlossningssal.
I dag kan à sa skratta Ät minnesbilderna frÄn den dramatiska torsdagen.
â Ut frĂ„n klinkersgolvet! Ut frĂ„n klinkersgolvet! skrek Tor hysteriskt för han sĂ„g framför sig hur barnet skulle rasa ut med huvudet före och skada sig.
Ambulanspersonalen ville att Tor skulle sÀtta à sa i bilen och Äka mot Jokkmokk för att möta dem. Han förklarade att det var omöjlighet, smÀrtorna var för svÄra.
â DĂ„ insĂ„g de hur allvarligt det var och trampade gasen i botten, Jag vet inte hur snabbt de körde men det mĂ„ste ha gĂ„tt vĂ€ldigt fort,
sÀger Tor.
Medan ambulansen flög frampÄ den undermÄliga vÀgen mellan Jokkmokk och Randijaur försökte à sa med hjÀlp av Tor att ta sig frÄn badrummet, ut i hallen, genom köket, till gÀstsÀngen i det angrÀnsande rummet. Tor fylldes plötsligt av en kÀnsla som gjorde situationen Ànnu jobbigare för honom. Han blev övertygad om att à sas kropp försökte göra sig av med ett dött barn.
SmÀrtan gjorde att det tog lÄng tid för à sa att ta sig de 10-12 meterna till sÀngen. SmÀrtan var obeskrivlig. Det tryckte pÄ nerÄt. Hon skrek.
Tor höll à sa i sina armar nÀr de med smÄ steg tog sig mot sÀngen. De visste att hjÀlp var pÄ vÀg men inte hur lÀnge den skulle dröja.
Skulle ambulansen hinna fram?
Precis nÀr à sa och Tor stod pÄ tröskeln till gÀstrummet kom ambulanspersonalen inspringandes i huset. Det hade dÄ gÄtt tvÄ och en halv timme sedan à sa fick de första kÀnningarna i ryggen. Hon hann aldrig fram till sÀngen. Hon höll fast i Tor nÀr Nils föddes pÄ trÀgolvet.
â Ambulanssköterskan tog honom pĂ„ lyra. Det gick verkligen undan och det var nog dĂ€rför det gjorde sĂ„ vansinnigt ont, sĂ€ger Ă sa.
Nils vĂ€gde bara 1 270 gram och Ă sa upprepade samma mening gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng Ă„t Tor: âVi mister det hĂ€r barnet, vi mister det hĂ€r barnetâ.
â Jag sĂ„g ju hur liten han var, hur smĂ„ hans fötter var. ÂHan mĂ„ste vara död, ingen klarar en sĂ„n hĂ€r turboförlossning. Och Ă€r han inte död sĂ„ mĂ„ste det vara nĂ„gonting som Ă€r fel pĂ„ honom.
à sa vÄgade inte vÀnda sig om för att titta pÄ barnet men hon hörde hur ambulanspersonalen arbetade med hennes nyfödda son.
Det sögs med slang och ett slurpande ljud fyllde familjens gÀstrum. Plötsligt hörde à sa och Tor ett litet svagt ljud som skiljde sig frÄn det andra.
Ett livstecken.
Ett ljud frÄn Nils.
â Det kĂ€ndes helt otroligt att han andades, att han faktiskt levde trots allt som hĂ€nt, sĂ€ger Ă sa.
NÄgon nÀmnde nÄgonting om en helikopter. Att à sa och Nils skulle transporteras fÄgelvÀgen frÄn gÄrden i Randijaur till Sunderby sjukhus.
Det diskuterades huruvida det var möjligt att landa bakom huset intill hÀsthagen.
à sa som fortfarande hade jÀtteont och inte alls mÄdde bra reagerade instinktivt.
â UrsĂ€kta men vi har faktiskt tvĂ„ hĂ€star i hagen sa jag. Och du Tor, tror du verkligen att du kan ta in hĂ€starna alldeles sjĂ€lv.
HÀstarna Àr normalt sett inget problem för Tor och à sa skrattar Ät att hon mitt i all förlossningsdramatik reagerade som hon gjorde.
Det blev till slut ambulansbil till Jokkmokk medan ambulanshelikoptern startade frÄn Lycksele.
Dottern Astrid var Àn sÄ lÀnge helt ovetandes om dramatiken hemma i Randijaur. Hon hade glömt sina badklÀder nÀr hon Äkte till skolan pÄ morgonen och trodde att det var det pappa ringde för att berÀtta.
I stĂ€llet fick hon veta att hon blivit storaÂsyster.
â Astrid berĂ€ttade senare att hon blev alldeles illamĂ„ende och satte sig ner i en snödriva, berĂ€ttar Ă sa.
Mor och son flögs senare med helikopter till Sunderbyn dÀr de blev kvar i sju veckor. Varför Nils kom tidigt Àr det ingen som vet. Det kan ha berott pÄ att à sa var sjuk.
Dottern Astrid föddes helt normalt pÄ utsatt dag och det fanns ingenting som förvarnade om den tidiga förlossningen.
Nils fick namnet âMirakelpojkenâ av personalen vid Sunderby sjukhus. Anledningen var hans hĂ€lsa.
Flickor Àr vanligtvis starkare Àn pojkar bland för tidigt födda barn.
Nils var annorlunda.â
ââHan behövde ingen andningshjĂ€lp förutom under tre dagar nĂ€r han var förkyld. Han höll sin temperatur och kunde efter tvĂ„ veckor i kuvös flyttas till vattensĂ€ng. Han fick jĂ€rn men behövde ingen blodtransfusion. Han slapp allt det dĂ€r och var sĂ„ otroligt frisk hela tiden, sĂ€ger Ă sa.
Den första tiden var dock lÄngt ifrÄn en dans pÄ rosor.
Det fanns tillfÀllen nÀr Nils hann bli grÄblÄ i ansiktet efter att han slutat andas, det var sondmatning dygnet runt, hans puls gick upp och ner, det var slangar, sprutor, elektroder och infektionsrisk.
â Plus att man som förĂ€lder frĂ„n ett ögonblick till ett annat tvingades stĂ€lla om frĂ„n en rĂ€tt normal vardag till att bli internerad pĂ„ ett sjukhus med en stĂ€ndig oro i bakhuvudet, sĂ€ger Ă sa.
Sju mÄnader efter förlossningen lÀmnade Nils prematurkurvan och klev in i normalkurvan.
Han Àr i dag vÀldigt glad och intensiv kille som tycker att det Àr betydligt roligare att vara vaken Àn att sova.
BÄde à sa och Tor sÀger flera gÄnger att de Àr imponerande av vÄrden de fick. FrÄn det lugna arbetet hos ambulanspersonalen till proffsigheten hos personalen vid avdelning 56 i Sunderby.
ââJag har ofta varit vĂ€ldigt kritisk till sjukvĂ„rden, med all rĂ€tt i vissa fall, men hĂ€r fick jag uppleva motsatsen. Det snĂ„lades inte pĂ„ nĂ„gonting och Nils och Ă sa togs omhand av ytterst kunnig personal, sĂ€ger Tor.
à sa nickar instÀmmande.
Hon som redan hade erfarenhet av en normal förlossning och inte hade nÄgra speciella förvÀntningar den hÀr gÄngen. Det skulle ju bara vara en lugn och fin förlossning kring midsommar. I stÀllet försvann en tredjedel av graviditeten.
Och med en frisk och glad pojke i sin famn vÄgar hon tycka att det Àr ganska skönt att det gick sÄ snabbt som det gjorde.
â Jag slapp ju gĂ„ hĂ€r hemma och stĂ„nka, sĂ€ger Ă sa och ler.