Så där låter det ofta när jag är ute och kör bil, där jag inte varit förut. Viss oenighet uppstår, kan man säga. Speciellt som att jag tycker att jag hittar då lika bra som hon. Och ibland har jag faktiskt hittat rätt utan henne, eller kanske snarare trots.
Ibland går det ändå på tok, som tidigare i vintras när jag körde vilse. På väg mellan Luleå och Piteå. På E 4. I dimma. Då litade jag på att hon skulle hitta åt mig, men halvvägs dit surade hon ihop och blev tvärtyst. Efter att ha pekat ut fel avfart åt mig.
Efter många svordomar, hotelser, en försening på 50 minuter, en bilfärd utan sikt i okänt landskap och ett skamset telefonsamtal kom jag på att jag glömt slå på 4G-mottagningen i telefonen. Utan den blir det inga kartor att köra efter, inte.
För naturligtvis är det min GPS, min relativt trogna stigfinnare, som jag sitter och käftar med. Vad trodde ni?
Första gången jag använde GPS (om man inte räknar på havet, där jag upplevt pålitliga grejer av betydligt stadigare kaliber) var för sex-sju år sen, då vi skulle till Vindeln via Umeå. Då hade jag precis köpt en jättefin lyxig sak med stor fin bildskärm (fast lite för stor, för gummiproppen som höll fast den lossnade ibland så man fick hela rasket i knäet), som pratade snällt och ofta hittade rätt. Typ.
Det gäller ju att välja om man vill komma fram fort eller tjusigt. Min GPS stod förstås inställd på tjusigt, eftersom jag helst inte läser bruksanvisningar, så i stället för en trevlig liten tur på 40 minuter mellan Umeå och Vindeln visade oss min kulturlandskapsintresserade vägfinnarapparat alla mjölkpallar, höhässjor, åkrar i träda, epatraktorer och bondgårdar i mellersta Västerbotten i två timmar. Jag blev till slut nästan ängslig att jag blivit lurad ut i spenaten för att rånas och bli såld som slav till nån gruva på Spetsbergen.
I och för sig ska man vara försiktig med elektroniken. Innan jag köpte min orienteringsapparat läste jag en massa tester i olika motor- och biltidningar. Där berättades bland annat om mördar-GPS:en, där fabrikanten inte uppdaterat programvaran ordentligt. Den försökte få testmanskapet att svänga till vänster, där det inte var någon väg, men däremot ett brant stup. Det hade funnits en utmärkt väg där, men det var alltså några år tidigare.
De här mojängerna kan också vara rätt roliga. Jag vet inte om det var avsiktligt, men vi hade kört en raksträcka i flera kilometer när bildskärmen från Sony harklade sig och sa: ”Om 700 meter; kör rakt fram!”
Den var väl sällskapssjuk, stackarn.
Förr fanns inte såna här finesser, då gällde det att ha kartor från bensinmacken, ett bra lokalsinne eller att vara social och fråga om vägen i främmande trakter. Min pappa, som var jättesocial, var ofta så trevlig när han frågade om vägen att det hände att vi blev inbjudna till våra nyfunna guider på kaffe en stund.
Att åka vilse organiserat med buss var ett poppis nöje på 1950-talet och tidiga 1960-talet innan alla hade egen bil att irra omkring med. En resebyrå som hette Reso organiserade ibland dessa utfärder med hemligt mål, och på vägen dit sjöngs det klämmig allsång med Resos eget sånghäfte som stöd. Bussen landade oftast efter några timmar vid en samlingslokal i en by där det dukats långbord med kaffe, kaka och varmkorv och det bjöds på rafflande nöjen som tombola med utlottning av hemvävda dukar, pimpelspön och fondueset i koppar.
Vid en sån här kvällsresa till en liten by i vår hembygd var det välgörenhetsauktion som dragplåster, där det bland annat auktionerades ut en plastpotta med en kedja prinskorvar i. Ett lite trivsamt allmogeskämt, liksom. Om det inte slutat med att undertecknad (jag var nog bara sex-sju år), inspirerad av all budgivning, gallskrek ”HUNDRA KRONER!” mitt i auktionen och därmed drog en försvarlig bit av vår hushållsbudget ur mammas händer.