Farsen Kaos i kulissen skulle sättas upp men Martin Sundbom bröt benet och måste ersättas. Norrbottensteaterns chef Karin Enberg fick av sin kollega i Malmö höra talas om en Gräns som spelat i George Feydeaus fars Spökhotellet på Stockholms stadsteater och ville flytta på sig.

- Det var snabba beslut. Ett dygn efter att jag fick frågan var det klart. Jag ville det här direkt. Det fanns bara en tvekan och det var att vara ifrån min fyraåriga dotter.

Joakim Gräns vill vidga sina vyer, se andra teatrar och nya sammanhang efter tio år på samma arbetsplats.

Artikelbild

| Mirja Burlin och mäklaren Joakim Gräns i Norrbottensteaterns "Kaos i kulissen".

- Förfrågan sammanföll med en mitt-i-livet-fundering och när den kombinerades med ett pjäskontraktså var det ingen tvekan.

All respekt för Norrbottensteatern, men Stadsteatern i Stockholm är landets högst ansedda stadsteater och det skulle kunna ses som en degradering?

- Nej, här finns skådespelare med långt mer erfarenhet än jag har. Vi befruktar varandra, jag kan ge saker från Stadsteatern och jag får saker som jag har missat genom att inte ha varit på andra platser.

Joakim Gräns beskriver hur han varit på Sveriges topparbetsplats så länge.

Artikelbild

| Joakim Gräns i Stockholm stadsteaters uppsättning av "Spökhotellet", här med Stella Hildersten och Siri Hamari.

- Det har inneburit att jag har gjort så mycket och jobbat med eliten och därmed blivit en del av den. Inom alla yrken blir det status att ha varit på vissa platser. Men alla på Norrbottensteatern skulle kunna vara på Stadsteatern, det är bara det att alla inte får möjligheten.

Det finns en aura kring Joakim Gräns och som de andra skådespelarna i uppsättningen Kaos i kulissen inte har.

- Det är så varje skådespelare vill att det ska kännas. Jag tror att om man blir van att spela för 700 personer fem gånger i veckan så får man något speciellt. Men även att ha gjort tabbar som att spela en blind Oidipus och ramla in i ett trumset på scen. Det ger en viss trygghet.

Kung Oidipus är en klassiker i teatervärlden och Norrbottensteatern har i teaterrestaurangen satt upp en lapp där andra klassiker som I väntan på Godot och Jorden runt på 80 dagar med flera räknas upp. Det är en dragning till dessa original.

- Det finns en anledning att det har blivit klassiker och det finns också ett uppdrag att teatrar ska spela klassikerna. Dramaten har exempelvis det uppdraget från regeringen. Jag tycker att det är bra att visa varifrån grunden i teatern kommer. Men ibland slår man knut på sig själv för att skapa något nytt av originalet.

Hur känns det att spela roller i klassiker som publiken sett andra göra väldigt bra?

- Det är så välskrivet och så bra material att det är lätt att sätta sig in i och då blir tolkningarna bra. Känslorna är ju likadana även om det är gammalt. Vi har ju kärlek, hat, avundsjuka idag med och det känner folk igen sig i.

I Joakim Gräns CV är den vänstra spalten med teateruppsättningar betydligt längre än den högra som visar film- och tv-produktioner.

- För nästan alla skådisar är teatern grundplattformen. Där lägger man grunden och utvecklar sin kunskap. Plus att det är den fasta inkomsten som kommer varje månad. Sedan är konkurrensen i branschen så hård att man inte ens hinner testa annat.

Joakim Gräns har gjort så spridda saker som C/O Segermyr och Rederiet på tv och Hamlet och Norén-pjäser på scen.

- Jag älskar bredden. Det är det roligaste med yrket att få vara i olika världar och prova alla strängar på instrumentet. Det är extrema skillnader.

Säger man så för att man måste ta det jobb som finns?

- Till viss del. Det är inte stora utrymmen att välja det jobb man vill. Det är därför jag har valt att stanna på Stadsteatern så länge. För att kämpa och visa att jag hör hemma på den stora scenen.