50 Hollywoodstjärnor på rad i Folkets hus – och så Marilyn Monroe utan en tråd på kroppen. Kalix konstförening vill locka den stora publiken. Karl Bådo Johansson, 87, gillar det han ser och han minns:
– Hennes kjol blåste ju upp i en film, men hennes bästa var De missanpassade.
Det är Leif-Erik Nygårds som ställer ut en del av sina bilder på filmstjärnor från 1960-talet och framåt. Det är en stor del av den amerikanska filmhistorien som nu hänger på konsthallens väggar, intill biblioteket.
Det mesta är i svart-vitt, men så finns där i centrum en färgbild, en lite större bild av Marylin Monroe. Hon är helnaken och det är den sista bilden av henne. Några månader senare var hon död, den 5 augusti 1962.
Bilden har en fascinerande historia och vi låter Leif-Erik Nygårds själv berätta, hur han som en 22-årig svensk man och fotoassistent åt fotografen Bert Stern kom i kontakt med stjärnan.
– Vi hade fotograferat Marilyn förut så jag kände henne lite. Nu var det i slutet av juni 1962 och vi skulle vi ta bilder för tidningen Vogue i Los Angeles under fyra dagar.
Nygårds beskriver att det var som det brukade vara, att Marylin Monroe kom sent.
– Så kom hon, sprang på mig i trägården och förklarade att hon sett fram emot att få träffa mig. Hon ville prata med mig för hon skulle spela ett svenskt hembiträde i en kommande film.
Det blev en hel del prat under fotograferingen.
– Det var ganska roligt. Hon hade just gjort filmen De missanpassade mot Clark Gable. Hon berättade att hon som liten flicka hade haft en affisch med Clark Gable hemma i flickrummet, så större än så kunde det inte bli för henne.
I två dagar pågick fotograferingen med kläder för Vogue. Den tredje dagen var det klart, men Bert Stern fotograferade Marylin Monroe halvnaken och ville också ha henne helnaken.
– Han var för het på gröten och det märkte han nog också själv till sist. Han lade kameran åt sidan och förklarade för mig att "Erik, nu sticker jag med nattflyget hem till New York. Du får stanna och packa, städa och muta städerskan.
Bert Stern försvann, men Marylin satt kvar på sängen, insvept i ett lakan och med bara huvudet framme.
– Jag tänkte att jag måste ha en bild av Marylin, annars kommer ingen av mina kompisar hemma i Sverige att tro att jag träffat henne. Så jag frågade om jag fick ta en enda bildruta av henne. Naturligtvis, svarade hon.
Leif-Erik Nygårds gick och hämtade kameran som han packat ner i en bag.
– När jag vände mig om hade hon plockat av alltihop och låg där bara, helnaken i sängen. Det blev bara en bildruta, som jag lovat, men jag borde ha tagit några till, för när jag tagit bilden så lyfte hon huvudet och log. Det var inget Hollywood-leende, det var ett så naturligt och fint leende.
Det blev en bild som Leif-Erik Nygårds gömde i många år.
– Jag tyckte att det var en privat bild, en bild av Norma Jean Baker, som var hennes riktiga namn. Först 22 år senare visade jag bilden och det var för Playboys bildchef, min bäste kompis i Chicago och jag berättade om bilden en dag när vi var ute i båt och fiskade.
– Hon är helt naken på bilden, upplyste jag. Va?, var hans korta och förvånade svar.
När Playboy skulle fira 30-årsjubileum 1984 ville Playboys bildchef se bilden och föll för den. Marylin Monroe hade ju varit tidningens första omslagsflicka 1954 och vad kunde passa bättre.
– Jag frågade vad han trodde att Stern då skulle säga, men det skulle han ta hand om.
Att hon lät sig fotograferas naken av den unge svenske assistenten Leif-Erik Nygårds men inte av den etablerade stjärnfotografen Bert Stern förklarar den förre så här:
– Hon ville nog bara visa att om du frågar snällt så fungerar det.
Kontakten med Marylin Monroe under denna fotografering tog sig också andra vänskapliga uttryck:
– Hon var väldigt snäll. Andra kvällen blev jag sjuk, hade ätit en skaldjurssallad till lunch och mådde väldigt dåligt, kräktes. Då tog hon hand om mig och skickade även efter sin läkare. Stern blev lite avundsjuk, förklarade att "shemothers you" och jag visste då inte vad det betydde.
Nu är Leif-Erik Nygårds utställning så mycket mera än den unika bilden på Marilyn Monroe. två månader innan hennes död. Han har en historia om varje bild, allt från Elia Kazan till Scarlett Johansen.
– Bilden av henne, Daniel Craig och Natalie Portman är ganska nytagna.
Färgbilderna är få, men en visar en ung kvinna och en svart man, rökande pipa.
– Jag hade hyrt ut min studio till den tidigare Life-fotografen Gordon Parks som skulle fotografera supermodellen Veruschka. På kvällen gick jag dit för att hämta nycklarna och satte mig med Gordon och pratade lite strunt. Då kom Veruscka, satte sig och vill också prata strunt. Gordon berättade att han en vecka senare skulle till London och filma Churchills begravning. Jag ska också till London, insköt Veruschka, för jag ska spela med i Antonionis film Blow up. Då bad jag att dom skulle sätta sig vid väggen så jag fick ta en bild innan de skulle bli berömda.
Blow up blev en kultfilm och Gordon Parks den förste store afroamerikanske regissören.
Hur kunde då en ung svensk man hamna mitt i smeten i 1960-talets Hollywood. Ja, egentligen var det ganska enkelt.
– Efter gymnasiet och lumpen hade jag betyg som räckte till juriststudie och jag kunde plugga ett år till och komma in på Karolinska institutet och blir läkare. Men jag var så intresserad av fotografi och ville ge det intresset ett halvår. Det blev hos bildbyrån Tio fotografer. Sedan skulle det bli ett halvår till, men det blev resten av yrkeslivet.
Hos Tio fotografer såg han bilder av Bert Stern och Irving Penn. Sådana bilder ville han också lära sig att ta, så han drog till USA som turist med usel engelska i bagaget, och knackade på hos Irving Penn.
– Han höll just på med en fotografering för Vogue och det vimlade av snygga tjejer i studion. Han uppmanade mig att sätta mig för ett samtal. Efter tio minuter fick jag veta att jag skulle komma tillbaka när jag lärt mig bättre engelska.
Då knallade Leif-Erik Nygårds över till Bert Stern.
– Han var på väg ut ur studion. Det blev ett femminuters samtal och så var det klart. Kom hit på måndag klockan nio!
Och så öppnade sig en värld av mode, reklam och filmstjärnor för den unge svensken från Värmland och som han sedan befunnit sig i till 1980-talet, då han återvände till Sverige.
Vad är då det ljusaste minnet från filmstjärnornas värld.
– Clark Gable, för han var skittrevlig. Jag tänkte efteråt att varför ska folk vara malliga när en kille som han är så trevlig. Då led han av lungcancer och prostatacancer, och hade bara några månader kvar att leva.
Och hur har det blivit så många bilder på filmstjärnor?
– Många av fotograferna var helgalna och ville hänga med stjärnorna, men det struntade jag i. Det visste agenterna och därför fick jag så många fotograferingar.