Med 68 bilder samlade i boken ”Malmberget” sätter fotografen Erik Holmstedt punkt för sitt omfattande tidsdokument.
– Samhället är i stort sett borta. Det sista i centrum rivs just nu, faktiskt, berättar han.
Hur har det varit att följa Malmberget på sista resan?
– Det har varit en intressant tid, att se hur samhället försvinner allt eftersom.
Trots att Erik Holmstedt är uppvuxen i trakten visar han inga spår av sentimentalitet eller sorg.
– Jag har ju alltid vetat att det ska bort, det sa redan mina föräldrar: ”Vi vet att malmen finns där den finns, successivt ska Malmberget bort.”
– Den absolut sista bilden tog jag på Allhelgonakyrkan, eftersom den blev så aktuell nu, med frågan om den ska försvinna helt och hållet eller inte. Det kändes viktigt för mig att ha med den bilden, säger han.
Erik Holmstedt har sett många av de vackra gamla husen rivas genom åren.
– Men många av dem har flyttats, både till Koskullskulle och Gällivare, så byggnaderna som sådana finns kvar i ”uppsnyggat skick”. Men ett samhälle är borta, så är det. Med allt vad det innebär i mellanrummet mellan husen och människornas liv och aktiviteter där uppe. Det är borta för evigt.
Han berättar om när hela samhället sjöd av framtidstro:
– Det var en tid med positiv stämning. Det gick väldigt bra för gruvverksamheten och själva samhället, både för Sverige i stort och för Malmfälten, eftersom det var en stor motor för Sverige.
Erik Holmstedt föddes 1952 och var ung när det gick som bäst och bodde flest människor i Malmberget. Men han minns den första rivningsvågen 1968–1969, då de mest centrala delarna försvann. Man rev Folkets hus, skolan och flera hyreshus, och flyttade kyrkan.
– Men man byggde ju nytt också. Man flyttade kyrkan en kilometer västerut och byggde nytt Folkets hus en kilometer västerut, som nu också är borta.
Erik Holmstedt växte upp i östra Malmberget, nära kyrkogården. Nyligen återsåg han det som finns kvar av området.
– När jag kom tillbaka till mina barndomskvarter kände jag knappt igen mig. Då såg jag ett träd som jag mindes stod utanför vårt köksfönster och tänkte att just det, då var huset där, och grannens hus var där. De hade planat ut marken och tagit bort alla hus, många referenspunkter är borta, säger han.
Sporthallen och gamla Folkets hus Nordan kommer att rivas, men står ännu kvar som tomma byggnader.
– Vid gamla torget gör de en minnesplats med gamla fotografier och har behållit några gamla neonskyltar som de satt upp.
Genom åren har han följt rivningsdelen och fotograferat många av de hus som nu har försvunnit. Fastigheter har tömts, folk har lämnat sitt hem, övergivit platsen. En ödesmättad känsla uppstod.
– Det blir en tomhet där. Sedan går det några veckor eller månader innan de rivs. Det var en väldigt speciell känsla att gå omkring där.
I boken ”Malmberget” är den äldsta bilden från 1968.
– Det var då de började riva kyrkan och läroverket. Jag tog svartvita bilder utan tanke på att det skulle bli en dokumentation, jag var bara fotointresserad. Det hände saker i samhället och jag fotade på. Men yrkesmässigt, med inriktad fotografering, började jag 2007. De sista fyra åren blev det som mest intensivt.
Industrihistorikern Curt Persson och DN-skribenten Bo Madestam medverkar i boken.
– Curt har skrivit om Malmberget som samhälle, hur det historiskt byggdes upp och hur man kom fram till ett avslut här uppe. Jag ville ha den bakgrunden, så folk som inte är från Norrbotten vet vad det handlar om, berättar Erik Holmstedt.
Bo Madestrand har skrivit om fotografi, om Erik Holmstedts bilder och om den fotografiska genre som han tillhör.
– Han refererar till andra fotografer som jobbar i ungefär samma genre som jag, och skriver om hur han tolkar det han ser i mina bilder.
Erik Holmstedt ägnar sig åt topografisk fotografering, precis som en topografisk karta är en registrering av platsen.
– För mig är det att registrera den plats jag är på, rikta kameran mot den byggnaden och ta enkla bilder. Jag ger en rak och tydlig avbildning med centralperspektiv, och vill vara tydlig med bildmotivet.
Det finns inga sneda vinklar, inga grodperspektiv och inga flygbilder.
– Jag går runt och tar bilder där jag känner att jag är intresserad av motivet. Jag gillar den typen av bilder. Jag har inga människor med, bilden är helt avskalad från andra saker än själva huset och byggnaden som är framför mig.
– Man hittar många motiv i de här miljöerna, just med husen, och känner att det finns ett mänskligt avtryck i husen när man står och tittar på dem. Många är lätt förfallna, lite övergivna. Men de har kvar sin karaktär och styrka som hus, berättar han.
Erik Holmstedt har fått höra att han tar porträtt av husen:
– Så är det faktiskt. Jag hittar någon karaktär i de här husen, i fasaderna, fönstren och dörrarna. Det är ett sista porträtt av husen, det kan jag känna.
Du vill fånga husens själ?
– Ja, precis. Samtidigt är det ett slags Sverige i miniatyr. Det är egnahemsområden, hyreshus, äldre hus från 1920-talet, det blir hela genren av byggnader. Stora, ståtliga hus, men också mycket enkla och små. Och även allmänna byggnader som sporthallen, Folkets hus, frälsningsarmén och kyrkan. Alla var en viktig del av samhället.
Fotoboken ”Malmberget” släpps den 7 september i Stockholm. Under hösten ska Erik Holmstedt även åka runt och presentera boken i Norrbotten.