Seskarö 1917: Hungern härjade i värdskrigets spår och under vårvintern blev livsmedelsbristen akut. Bröd fanns i bagerierna, men ransoneringen tillät inte folket att köpa.

Sekel Nordenstrand var en av arbetarna som tvångsköpte bröd utan kuponger. Tillsammans med några kamrater greps han och sattes i arrest i brädgårdens kontor. Efter att ha fritagits gömde han sig en tid i skogen.

Konflikten trappades upp. Myndigheterna fruktade ett revolutionärt uppror och skickade ett stort militäruppbåd till Seskarö. Under en demonstration öppnade en officer eld med pistol och skottskadade två arbetare.

- Uppväxtåren på Seskarö betydde mycket för min far. Han talade om dem ibland, även om jag inte frågade så mycket, jag var lite för ung, säger sonen Per Nordenstrand, 74, i dag bosatt i Sala.

Under det tidiga 1900-talet hade familjen Nordenstrand flyttat mellan industriorter längs Norrlandskusten för att så småningom hamna på Seskarö.

I hemmet fanns ett intresse för kultur. Modern Lydia spelade fiol och läste mycket skönlitteratur. Äldste sonen föddes år 1900 och fick heta Sekel. Även syskonen gavs fantasifulla namn som Schubert och Sulamit.

- Hon var en stark kvinna. Min far hade väldigt stor respekt för henne, berättar Per Nordenstrand.

Redan som 12-åring hade Sekel Nordenstrand börjat arbeta i Granviks sågverk. Efter det turbulenta 1917 sökte han sig bort från Seskarö. Han anmälde sig till en frikår som skulle hjälpa den röda sidan under inbördeskriget i Finland 1918, men hann aldrig över gränsen innan kriget tog slut.

En tid arbetade han som rallare på Haparandabanan innan han hamnade vid kustartilleriet i Vaxholm. Det blev dock ett hastigt avsked från det militära.

Sekel Nordenstrand förde ett vagabonderande liv och provade på många olika jobb. På 30-talet gick han folkhögskola och kom under den tiden igång med skrivandet på allvar. Han arbetade som journalist under en tid och 1934 fick han diktsamlingen Vi utgiven. Den följdes av Fasad 1937.

Kritiken var blandad. Den store Gunnar Ekelöf var kallsinning. Ture Nerman skrev däremot uppskattande om Fasad. I sin anmälan i tidskriften Svensk lyrik lyfte han särskilt fram en dikt som kan tolkas som en bild av modern Lydia:

I minnet lever kvar en bild, ett namn
från armodsårens bistra glädjeskimmer.
En liten mor, en sliten arbetshand,
en solreflex från nöd och brödbekymmer
.

- Han hade mycket fantasi och kreativitet. Speciellt som lyriker tycker jag att han är bra, säger Per Nordenstrand.

I slutet av 30-talet flyttade Sekel Nordenstrand med familj till ett skogstorp i Bergslagen. Jordbruk och timmerkörning tog på krafterna och tiden ville inte räcka till för författandet.

1947 gick flyttlasset till Stockholm. Parallellt med andra jobbb fortsatte han att skriva och 1950 kom romanen Järnhunger som skildrar en revolt mot usla villkor i Bergslagens hyttor på 1600-talet. En av revoltmännen tvingas fly till skogs, precis som Sekel Nordenstrand själv flydde undan militären 1917.

Romanen fick hygglig kritik i bland annat Svenska Dagbladet, där signaturen G.A. omnämner boken som "god folkläsning".

Under åren i Stockholm befann sig Sekel Nordenstrand i utkanten av de så kallade Klarabohemerna. Per Nordenstrand minns att författare ofta brukade besöka hemmet, bland andra Nils Ferlin.

Sekel Nordenstrand publicerades även i fackförbundspressen. Liksveperskans son är en novell med självbiografiskt motiv. Den handlar om hur en pojke får följa med sin mor för att svepa liket av byns handlare. Novellen ger starka bilder av en hård uppväxt i ett klassamhälle, inte olikt hans ungdoms Seskarö.

1955 rycktes Sekel Nordenstrand hastigt bort. Postumt utgavs samma år romanen Jordens bröd, även den en historisk skildring från Bergslagen. Kampen för rättvisa lyser igenom också i den sista romanen.

Åren som ungsocialist på Seskarö hade format Sekel Nordenstrand och genom livet hade han ett politiskt engagemang. Han var med i fredsrörelsen, något som enligt Per Nordenstrand kan ha försvårat möjligheten att bli utgiven i det kalla krigets kärva klimat.

- Han hade ett rättvisepatos, tyckte illa om förtryck. Kapitalismen var hans motståndare, säger han.

Sekel Nordenstrand besökte Seskarö 30 år efter hungerkravallerna. Återkomsten skildrar han i en tidningsartikel (troligtvis Skogsindustriarbetaren). Granviks sågverk hade lagts ned 1928 och besöket gör ett starkt intryck. "Som minnesvårdar står de åtta sågramarnas cementsocklar. Det hela ger en känsla av att stå på en kyrkogård", skriver han.

Han berättar också om ett möte med "kommunalpampen John" där samtalet kommer in på den ekonomiska katastrof som skulle inträffa i händelse av att Seskarös enda kvarvarande sågverk skulle försvinna. En fråga som med tanke på sågens nyligt tillkännagivna konkurs känns lika aktuell i dag.

Som för många av den tidens arbetarförfattare var de ekonomiska villkoren hårda. Men lusten och viljan att skriva lämnade honom inte: "Många gånger har han tänkt uppge tanken på att skriva, men misslyckats", skrev Sigurd Klockare, Seskaröbo och legendarisk redaktör för Skogsindustriarbetaren i ett reportage.

- Det gick inte att försörja sig på skrivandet. Om det är tufft att vara kulturarbetare nu så var det nog ännu tuffare då, säger Per Nordenstrand.

Vid tiden för sin död hade Sekel Nordenstrand börjat skissa på en trilogi där uppväxtens Seskarö skulle ha skildrats.

Det är bara att beklaga att den inte blev verklighet. En berättelse om hungeruprroret och sågverksarbetet inifrån skulle ha berikat den norrbottniska litteraturhistorien.