Det är till en del en retrospektiv utställning de båda visar lulebor och andra. Det blir många andra för det kommer en busslast norrmän från Bodö till vernissagen i dag.

Det är omkring 75 verk som spänner över 60 år och som visar hur de två konstnärerna från en början med försiktiga motiv och inte minst färgval, i karriärens senare verk vågar lösgöra sig och ta i.

Eller som Per Adde och Kajsa Zetterquist båda uttrycker det under rundvandringen och vid deras tidigare verk:

Artikelbild

| Kajsa Zetterquist.

- I början var man så försiktig och rädd för starka färger.

Att vandra och samtala med två svensknorska konstnärerna genom utställningen ger också ett prov på levnadskonst.

Hur kunde två värmlänningar hamna i väglösa Övre Saltdal?

- Jag paddlade kanot till Arjeplog. När isen frös till efter sommaren lämnade jag kanoten i någon gård. Nästa sommar liftade jag tillbaka och fortsatte paddlandet. Tredje sommaren nådde jag Hornavan, säger Per Adde.

Artikelbild

| Kajsa Zetterquist framför en av sina större målningar.

De första åren i Arjeplogstrakten bodde Per Adde i en torvkåta, året runt.

- I torvkåtan var det mörkt. Jag blev dystrare och dystrare och det blev också mina målningar.

Artikelbild

| Utställningens äldsta tavla är denna, målad av Per Adde 1950.

1961 drog Per Adde västerut, mot Graddis. Hela bohaget rymdes på en kälke, dragen av två hundar, och målet var Övre Saltdal, två kilometer från närmaste bilväg också sedan Graddisvägen byggts.

Sedan kom också kamraten från Konstakademin.

Artikelbild

| Tidigt verk av Kajsa Zetterquist.

- Det var 1967. Jag hade bott 15 år i Stockholm och hade ingen tanke på att flytta så långt norrut, säger Kajsa Zetterquist.

Sedan många år har de var sin ateljébyggnad vid den fjällgård där de bor. Per Addes ateljé är ett gammalt skolhus från Älvsbyn.

Artikelbild

| Per Adde framför en av sina stora målningar med motiv från renskogen.

- Vi håller kontakt via mobiltelefon och kommer överens om vem av oss som ska laga lunch och middag, säger Per.

- Det är ett så fantastiskt ljus häruppe. Färgspråket förändras. Jag målade mycket mörkare i Värmland, säger Kajsa om det som blir till i ateljén.

Artikelbild

| Per Adde framför en av sina stora målningar med motiv från renskogen.

De har blivit engagerade norrmän och därför tagits upp i norrmännens famn. Per Adde organiserade motståndet mot kraftverk i fjällen och var aktiv motståndare till utbyggnaden av Altaälven. Han ställde sig på samernas sida. För det fick han en medalj av norske kungen.

Dessutom har Per Adde i många år kämpat fackligt för konstnärerna och det resulterade i garantilöner för konstutövare.

- Men nu börjar garantilönerna raseras, säger Kajsa.

Engagemanget gav framgång. I stället för kraftverk på Saltfjället blev området en nationalpark. Nordlands fylke har nu ritat ett nationalparkscenter med ett speciellt galleri för att bevara Kajsas och Pers konst för framtiden.

- En fantastisk formgivning. Tänk att norrmännen gör detta för två inflyttade svenskar, säger Per Adde och visar arkitektbilderna av det som ska byggas.

Per Adde är också i sin konst präglad av de 50 åren i Nordnorge och närheten till det samiska. Han hämtar motiven till sina målningar från fjället och renskogen. Han målar renar som inte påminner om någon annan konstnärs renar och han är inte blygsam i formatet. Det är stora dukar, ofta mycket stora och som kräver den takhöjd som Kulturens hus konsthall erbjuder.

På dessa stora dukar finns renarna i det som brukar kallas samelandets åtta årstider och de färger som det nordskandinaviska ljuset ger. Det är kraftfullt i alla bemärkelser.

Kajsa Zetterquists dukar bär inte samma spår av trakten där hon målar. Där finns inga renar och inga tydliga landskap. Hon målar abstrakt och i stället för renar anar man mänskliga figurer, som ger utrymme för betraktarens fantasi.

Även om de båda konstnärernas temperament och motiv är olika så tycks ljuset i Graddis fastna på bådas dukar. Kanske är det ljuset och färgerna som gör att man känner sig glad efter rundvandringen och gärna vill gå ett varv till.

Så det kanske finns skäl för bodöbor att åka 50 mil i buss får att få den rätta bilden av det egna nordnorska ljuset.