Sofia Jannok svarar i telefon i bilen på väg norrut när NSD ringer. Hon hejdar sig kort in i samtalet och ska bara peka ut för ensemblen, ett ställe i Luleälven där vattnets naturliga flöde har begränsats.
– Ni vet, det var det jag berättade förut om vattenkraftens utbyggnad, säger hon riktat till de andra i bilen.
Det är turnéledaren Clara Lindberg som kör och så har hon gitarristen Robert Svärt bredvid sig i baksätet.
– Salamanca är också här. Hon spanar efter renar, berättar Sofia Jannok och skrattar.
Sofia Jannok bor numera i Umeå och att uppträda på Blå Forell i Gällivare igen är nostalgiskt.
– Där har man stått många gånger med kulturskolan. Att över huvud taget komma till Gällivare igen är kul, jag minns inte när jag hade en konsert där sist, så det ska bli jättespännande.
Under en ledig dag i helgen ska hon passa på att hälsa på sin faster och sina kusiner.
Även om hon bodde i Gällivare från att hon var två år tills att hon var 20 år, så är det inte ofta hon åker dit, i och med att familjen som är renskötare tillhör en sameby i Arjeplogstrakten.
– Det är har ju hänt så mycket med samhällsomvandlingen, så jag får se om jag känner igen mig. Men Dundret lär ju stå kvar.
Hon gick på Sameskolan upp till årskurs sex och bodde alldeles nära skolan.
– Hela min omgivning var samisk de första tolv åren, minns hon.
Att börja på Sjöparksskolan i årskurs sju var speciellt och lite skrämmande.
– Första höstterminen kom det ett meddelande i högtalaren på skolan av den nya musikläraren Annika Ringqvist som var från Dalarna. På dalmål uppmanade hon alla samiska elever att komma till musiksalen klockan 13.
Det var inte utan en viss oro som hon och de andra gick dit.
– Men där möttes vi av en jätteentusiastisk musiklärare som ville lyfta upp det samiska i kommunen. Vi skulle repa inför luciatåget i kyrkan och hon sa att "Ni var ju först här, så ni ska gå först in." Det hade aldrig hänt tidigare i Gällivare.
Musikläraren, som numera bor i Skåne, var en eldsjäl i Gällivares kulturliv och blev en mentor för henne under hela skoltiden.
Turnén med "Nomad" startade i Sápmi, närmare bestämt Östersund 3 mars, berättar hon, sedan har de rört sig stadigt uppåt och nu blir det Kiruna, 14 mars, Gällivare, 15 mars, och Överkalix, 17 mars. Så småningom ska de också söderut till Stockholm och Göteborg.
– Vi har fått så fina reaktioner och det har varit slutsålt, så vi har fått förlänga turnén.
Här i norra Sverige upplever hon att folk generellt sett inte vet så mycket om den romska kulturen.
– Ändå är det mycket igenkänning. I Jokkmokk blev Salamanca mottagen med öppen famn.
Samma sak har hon märkt söderut.
– Vi hade en pressvisning i Hallunda och det var människor från både Palestina och Balkan som kunde relatera. Det är det som är så fint, när mänskligheten kan förenas.
Föreställningen "Nomad" knyter ihop den samiska och romska kulturen genom det som är en stor gemensam nämnare, nämligen nomadlivet.
När Sofia Jannok fick frågan av Arthem–Romska teatern om hon ville vara med befann hon sig i ett skede då hon hade tackat nej till allt under sex år. Först var det av personliga skäl, sedan pandemin, sedan blev hon gravid.
– Jag har ju stått på scenen sedan jag var tolv år och kände att jag behövde vila.
Först tänkte hon säga nej den här gången också, men det lockade henne att de ville göra en föreställning som skulle heta "Nomad".
– Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag har tänkt mycket kring, både positivt och negativt, så jag hookade på det.
Även om alla inte tänker på det så är nomadlivet fortfarande det normala för renskötande samer.
– Vi följer renens vandring, även om intrången från gruvor och den gröna omställningen – som inte alls är grön – försvårar.
Hon och Salamanca Taikon Gonzalez fann varandra omedelbart, både på det personliga och det musikaliska planet. Sofia Jannok räcker över mobilen till henne.
Hur är det att uppträda med Sofia Jannok?
– Det är fantastiskt. Det sa klick från första början mellan oss. Det är klart att det har hjälpt till väldigt mycket att vi har lika erfarenheter genom våra nomadrötter, även om våra etniciteter och levnadssätt är väldigt olika. Vi romer är ju inte som samer bundna till någon speciell mark, utan håller oss gärna till storstäderna och är mer urbana för att vi ska kunna utöva våra yrken.